The man, the myth, the legend
”Maxi 77:an förtjänar egentligen mycket mer beröm än den fick med tanke på hur stor den var, hur fin den var och hur billig den var.” Stellan Westerdahl berättar om sitt seglarliv, om idén till framgångarna med Maxi och en hel del annat för Åke Fredriksson
Stellan Westerdahl och Pelle Petterson är männen bakom Maxisagan, båten som fick fler människor ut på vattnet än någon annan.
Enbart Maxi 77:an såldes totalt i 3 900 ex, ett oslagbart rekord idag när de flesta tillverkare har svårt att sälja mer än enstaka båta
Pelle ritade men det var Stellan som tillsammans med ett oslagbart team såg till att båtarna såldes. Kunderna stod i kö på båtmässorna för att skriva kontrakt. Men Stellan Westerdahls seglarliv började långt tidigare.
De flesta börjar sin seglarbana i en liten enkel båt. Numera är det i regel en optimistjolle, förr var det en GKSS-eka. Stellan Westerdahl började segla på riktigt i en 9 m R-yacht när han var 15 år. Egentligen inte för att han ville utan för att han inte hade något val. Pappa var hög militär under beredskapsåren och bestämde hur, när och vart det skulle seglas.
”En tidig morgon när vi låg i hamnen i Lysekil kunde han ge order om att – Gör rent vattenlinjen, idag seglar vi till Oslo, sen till Nordnorge”. Jag tänkte att ”hur gör man för att bli av med den gubben?”
Men när det hade gått ett år till så flyttade jag hemifrån och då sålde han båten. En jättefin båt. Men jag uppskattade inte det då, jag ville gå in för motorcykeltävlingar och biltävlingar. Jag körde rally med en SAAB samtidigt som Carlsson på taket, Carl-Magnus Skogh och gänget höll på. Jag var fed up på segling.
Tills en dag i England när jag fick se en segelbåt som i nästan ingen vind fullkomligt rusade iväg. Den planade. Jag tänkte, bortskämda ungdomar, sätter utombordare på en jolle.
Men det var en Five o five. Då kom seglingsintresset tillbaka och jag köpte en sån. Vi var ett gäng, Lars Wiklund, Christer Båth och några till som satsade på 5 o 5. Sen blev det Flying Dutchman och så träffade jag Pelle. Men från att jag var 16 tills jag blev 23 ville jag inte se båtar.
Hela familjen Westerdahl på R-yachten när det begav sig. Stellan längst till vänster
– Så när andra började i GKSS-ekor så började du med en 9 m R-yacht?
– Nja egentligen inte, jag började segla mycket tidigt men i väldigt udda båtar. Min pappa var praktiskt lagd och jag gick i B-skola på Stora Askerön, jag brukar säga att jag är född vid startlinjen för Tjörn Runt.
Pappa köpte en flatbottnad eka som han skruvade på centerbord på sidan, gjorde en mast av rundstav och hängde på en rullgardin som segel. Det blev en slags föregångare till Ljungströmsriggen.
Det var den första båten, då var jag nog bara 5-6 år. Han köpte också en Allmagsnipa som han lät Askeröns båtvarv rigga med en gaffelrigg när jag var sju. Men jag fick bara segla den, inte köra motorn.
Så var 14:e dag, när han kom hem på permission, seglade jag över till Stenungsund för att möta honom. Han hade med sig en skvätt fotogen så att han kunde starta O21:an och så puttrade vi tillbaka.
Spättan, en gång KSSS lottbåt, någon som vet när?
Han hade vunnit en båt på lotteri också som hette ”Spättan”, en spantlös konstruktion från KSSS, en liten båt som jag också seglade med.
Pappa var framåt i affärer och en gång när han var ute och tittade efter en ny båt efter snipan fick han syn på en stjärnbåt och ett par gubbar som såg mycket bekymrade ut. -”Vad är problemet? – ”Den mäter inte in”.
Den var några centimeter för lång eller ett par centimeter för bred, jag minns inte riktigt. -”Vad kostar den?” Han fick den för halva priset, beloppet kommer jag inte ihåg. – ”Nu ska du få vara med och kappsegla” sa han.
Och så döpte han den till Check för han betalade med en check. Men det spred sig snart att den inte mätte in så jag kunde inta vara med och kappsegla i alla fall. Sen köpte han R-yachten.
Det känns väldigt bra att man har seglat med många profiler genom åren. Det finns och har funnits så otroligt många duktiga seglare som man inte känner till så noga. En som jag har umgåtts med länge är Christer Båth, jätteduktig seglare och en av entusiasterna.
– När började du kappsegla?
– Det var med 5 o 5 i början på 60-talet, då åkte vi på VM och alla stora tävlingar. Det var innan Flying Dutchman.
– När träffade du Pelle?
– 1966. Jag bestämde träff med honom för jag hade utvecklat ett ändstycke till riggen. Då sa någon att, känner du inte Pelle Petterson, han är ju designer? Då ringde jag till Pelle och frågade om jag fick komma upp. -”Javisst, kom du”, sa han och när jag kom dit så sa han att -”du är ju en duktig seglare”. – ”Säger du det till mig?” Men jag var lite kaxig också så jag sa att -”starbåten är väl inte så märkvärdig, den har ju ingen spinnaker”. -”Nej men du förstår, man får ut mycket av den riggen ändå, det är allt riktig kappsegling.”
Pelle och Stellan under Starbåtsträning
Han visste att jag gastade på en FD och sa att -”man kan få låna en båt och nästa helg går SM i Mariestad”. -”Det låter roligt” sa jag och vi åkte upp.
Nu blev det inget SM för det fattades en båt men det blev ett RM och det vann vi. Hela eliten var med. -”Det kunde ju vara käckt om du var med” sa Pelle och några veckor senare gick VM i starbåt. Pelle hade seglat länge med Holger Sundström men det gjorde han inte längre utan han behövde en ny gast. Och så blev det.
Pelle var otroligt duktig och han var OS-klar långt innan men dom tyckte att han var för lätt och oerfaren vid OS i Rom 1960 men 1964 vann han brons med Holger Sundström. 1967 hade vi OS-biljetten klar i Flying Dutchman. Inför OS i Acapulco så tyckte Pelle att vi borde sätta i Starbåten för där hade han större erfarenhet.
Så det gjorde vi och vann SM, det var väl inte så konstigt, men vi vann också EM med över 100 båtar. Alla var med. Vad skoj tyckte vi men då fick vi veta från förbundet att vi inte hade visat något intresse för Starbåt 1967 och inget intresse för FD 1968. Men 68 och 69 var ju våra bästa år och Pelle vann VM i San Diego.
Inför OS 1972 i Kiel kunde vi dubblera med Soling och Starbåt och valde Starbåt. Då blev det silver och det kom ju väldigt lägligt när vi skulle presentera Maxi 77:an. Pelle hade uppdrag från många båttillverkare så han fick inte ta upp någon konkurrerande båt själv innan. Men 1972 gick det.
Maxi 77:an förtjänar egentligen mycket mer beröm än den fick med rigg och segel, hur stor den var, hur fin den var och hur billig den var. Sedan flera år var vi delägare i en mastfabrik i Frankrike som gjorde dom här svarta masterna som var väldigt efterfrågade.
GULDÅLDERN
-Hur gick det till när ni startade Maxi?
– Jag hade kommit på en idé om ett ändstycke till riggen och gick till Pelle som designade det. Så frågade jag vad det kostade och då skruvade han på sig och sa att det var ju en del kopieringar och så. ”Trehundra” mumlade han ”men det var ju ett skojigt jobb också”. Trehundratusen tänkte jag, det kan väl inte vara möjligt. ”275 – 300 kronor, nej det är ingenting att prata om”, sa Pelle.
”Men då startar jag ett företag”, sa jag, ”som heter Pelle Petterson AB. Om du tycker att det är okej”.
Han var tacksam för det. Och så ritade Pelle en båt som såg himla konstig ut. Men han förklarade alla detaljer och då fattade jag att det här var något alldeles extra. En båt som inte såg ut som någonting annat och som seglade väldigt bra. Med profilerade spridare, steglösa vinschar av eget fabrikat. Slag i skrovet som förstärktes av kojerna på insidan och som dessutom gjorde skrovet starkt när det stod i en vagga och till ett pris som låg betydligt under IF-båten som var storsäljaren.
Så kom båtmässan 1972 och det blev en enorm effekt. Folk fick ställa sig i kö för att teckna order, det blev nästan tumult.
Det stod bland annat en kille i slokhatt tillsammans med sin fru i en röd basker. ”Kan vi sitta ner lite” frågade han. Okej tänkte jag, kön var lång utanför och jag var väl lite kaxig på den tiden. ”Vi har en TUR-kryssare”,- ”då förstår jag”. Då tog han fram sin arkitektportfölj och tog fram ett A5-papper med en svart båt med orange överbyggnad.
Det stod ”Pellefin” på sidan. -”Så här skulle vi vilja ha den” – ”Det är inte många siffror som är rätt där, att göra en svart båt, då vill vi ha 5000:- till. Båten kostade 25 000:- + oms, det var den tillfälliga skatten före momsen, det blev 27 850 kronor. Det blir inte billigt. ”Jo men kan ni göra en sån båt?” – ”Ja men ”Pellefin” får ni sätta på själva.
Och vi kan ju inte vänta på att ni har sålt er TUR-kryssare”. Då tittade dom på varandra och sa att ”jo men vi vill ha en sån här båt”. Vi sålde hela årsproduktionen under tre dagar på mässan.
Efter mässan kom han in på kontoret, vi hyrde in oss i en lokal hos Telfa-Andersson, fröken Knutsson satt i kassan och ropade i snabbtelefonen. Jag gick ut och mötte och så satt vi tillsammans vid ett litet bord på kontoret med en lista.
Jag började uppifrån och kryssade i ”Stormfock?” – ”Ja” – ”Batteri?” – ”Ja”. Och så fortsatte det, det var inte klokt. Då sa han att – ”ni kommer ju att få en väldig framgång, jag vet var det kommer att byggas ett nytt industriområde i Sisjön”. Han var arkitekt på White och hette Bengt Andersson.
”Jag kan ordna med kontakterna med kommunen och att vi ritar huset.” Han var väldigt trevlig och sen dess har vi varit bästa kompisar och han fick rita allting för oss, överallt. Även ombygget av mitt ställe i Marstrand.
Prototypen till Maxi 87 under Skaw Race. Jan Mark tog bilden
Det var många som hade visat att Maxi 77:an kunde segla så vi sålde allt som gick att få fram. Sen kom 95:an och 68:an. Då sa man att ”ni har ju ingen IOR-båt”,
Det fanns ju Ballader, Jokrar och Scampi. Då tog vi fram en prototyp till Skaw Race som vi vann med och det blev Maxi 87. Därefter presenterade vi Maxi 84 som var mycket billigare och egentligen en ännu bättre båt. Sen kom en lång rad, Maxi 108, 120, 130 och en väldigt vacker båt, Maxi 140 som Pelle hade själv, Humbug.
VÄNNERNA OM STELLAN WESTERDAHL
Ingemar Carlsson: ”Stellan kom ibland och hälsade på oss i Åsa, det var någon gång i början av 60-talet. Jag hade en Double Scott och hade seglat OK-jolle en hel del. I närheten låg en 5 o 5 som Stellan blev intresserad av och prövade på. Han gillade när det gick fort, jag lärde känna honom som rallyförare,och 5 o 5 planade snabbt.
Men den provturen slutade med att han kapsejsade, båten drev upp på land och blev bara mos. Men det avskräckte inte Stellan utan han frågade om inte vi kunde satsa på 5 o 5 tillsammans.
Det fanns inte så många båtar då men det var ett gäng, Thomas Haraldsson, Lars Wiklund och Christer Båth. Vi var framgångsrika speciellt när det blåste och vi kapsejsade aldrig,
Stellan ville inte det efter den förra incidenten. Utom en gång på VM i Irland. Vi låg bland de 10 bästa av 120 båtar och det blåste upp rejält. Vid en spinnakergipp missade jag krängbandet och flög i sjön och jag såg en förvånad Stellan i trapetsen. Då kapsejsade vi ordentligt, masten gick i botten och böjde sig och så var den seglingen över. Men det var enda gången.
Ett litet bevis på Stellans entusiasm är att han jobbade i Örebro på den tiden och körde ner till Göteborg varje tisdag och torsdag för att kappsegla. Då gick det undan på vägarna också, jag fick vara med om det en gång efter en segling som inte gick så bra. ”Nu ska du få vara med och åka”. Han hade en trimmad PV med plåtar under och jag fick en resa på småvägarna i Vallda som jag aldrig glömmer.
Seglingen med Stellan var en trevlig period i livet.”
Mange Olsson: ”Stellan har betytt massor för svensk segling, både med sin egen framgång på banan tillsammans med Pelle och med sin förmåga att sätta svensk båttillverkning på världskartan och se till att Maxibåtarna kom ut till folket.
Trion Pelle Petterson, Lars Wiklund och Stellan Westerdahl blev en maktfaktor som lade grunden till de stora projekten, t ex den första svenska Americas Cup-utmaningen. Stellan har ju hur många medaljer som helst, vi vann bl a VM i 6:a tillsammans med Pelle och Stellan och Pelle har ett OS-silver i Starbåt.
Stellan är jävligt ball och jag är stolt över att känna honom.”
Pelle Petterson: ”Utan Stellan så vet jag inte hur det hade gått med Maxi men det började mycket tidigare. Vi började segla FD tillsammans 66 och sen fortsatte det med Starbåt och större projekt. Stellan var pådrivande och entusiastisk och eftersom det kostade en hel del att segla så startade vi ett företag med hopp om att kunna finansiera vår segling.
Till att börja med så handlade det om tillbehör men det gick inte så bra. Det var inte lätt att försörja bortskämda seglare som skulle ha allt gratis. Jag hade en idé att försöka rita en ”mjölkkossa”, en båt som var enkel och som skulle passa många. Det blev Maxi 77.
Stellan var stjärnförsäljare, otroligt duktig med mycket humor, Lars Wiklund höll ihop det och jag satt mest på min kammare och ritade. Vi var en bra trio och det gick oförskämt bra.”
Hans Eklund: ”Jag träffade Stellan första gången i Neapel 68 när vi seglade Stare, han med Pelle Petterson och jag med Lasse Molse. Jag lärde känna Stellan som en otroligt duktig seglare, väldigt god kamrat med stor humor och alltid mycket hjälpsam.
Vi fick mer och mer att göra med varandra och under åren 1975-80, när Stellan, Pelle och Lars Wiklund hade stort fokus på Americas Cup så hade jag huvudansvaret för Pelle Petterson AB. Under guldåren. Jag köpte bolag och det var jag som senare fick lägga ner dem.
Det var en exempellös framgång, som mest tillverkade vi 25 båtar om dagen och som mest hade vi fabriker i Lysekil, Åmål, Höganäs, Mariestad och segelmakeri i Slite på Gotland. Det var vi och Albin Marin, vi fick bud att slå ihop Albin och Maxi men det var nog tur att det inte blev så.
Stellan var unik som försäljare, han skapade nära relationer med kunderna, han kunde räkna och han hade förmågan att komma till punkt.”
Sune Carlsson: ”Vi kampade ihop och kämpade mot varandra i ett antal EM och VM. Stellan var en tokig fan, en rolig kille som alltid var nära till ett garv. Och en jäkla duktig seglare.
Vi seglade tillsammans ett par gånger också i Starbåt, Lidingö Runt och ett VM i Bahamas. Det var en storhetstid för svensk kappsegling då med Stickan Wennerström, Jompa Albrechtsson, Börje Larsson, Lasse Bjerkander och jag. Och Pelle och Stellan.
Det är glesare mellan medaljerna idag tyvärr.
Jo Stellan är en glad prick, jag minns när dom började sälja Maxi 77 i Stockholm. Den presenterades på Allt för sjön och dom ställde ut de första båtarna på vårt varv. Folk stod i kö för att skriva kontrakt. Det var tider.
Stellan har betytt oerhört mycket för svensk segling både som seglare och företagare.”
OM FRAMTIDEN
Sällan har jag träffat en pensionär med så många bollar i luften som Stellan Westerdahl. Jag märker att jag får dela upp den här artikeln i två delar. Om det räcker. Sitter man med Stellan när han kommer igång så går tiden. Så hur det kom sig att han började sälja Dehler, America´s Cup, seglingarna med 2,4, idéer med nya miljöbåtar, billiga katamaraner, husbåtar, elbilar och elmoppar sparar jag till nästa artikel.
Det piper till i mobilen. Dags för medicin. Stellan åkte på en elakartad cancer för ett par år sedan men den är han helt frisk ifrån nu. – ”Parkinson däremot får jag leva med men just nu är det ganska okej. Skakningarna blir mindre när jag tränar och så är det noga med medicin var fjärde timme. Men det kunde varit värre. Skallen är ju hyfsat med i alla fall”.
Jojo, det vill jag lova, det är inte lätt att hänga med i svängarna alla gånger, i Stellan Westerdahls idéer och framtidsvisioner. Det är gott att det finns såna gubbar.
Text: Åke Fredriksson (som har gett tillstånd till publicering)
