Volvo 70 till Wally 100 – Morin korsar Atlanten på lyxbåt

2011-12-07 14:21

Hamnenredaktören Gustav Morin har korsat oceanerna i Volvo Ocean Race, seglat America’s Cup med 17 atleter i besättningen och anser att F18-katamaraner är världens bästa båtar.  I hans ögon borde det vara trist som döden att korsa Atlanten med en 100-fotare på 63 ton.
Eller?
Läs reportage och se bildspel från Transatlantic Maxi Yacht Cup.

Foto: Gustav Morin & Giles Martin-Raget

Som 16-åring var jag flera gånger nära att packa väskan, ge fanken i vardagen och mönstra på vilken sketbåt som helst för att uppnå drömmen – att korsa Atlanten.
Tanken var att på måfå fråga runt på Gran Canarias bryggor innan starten av ARC-rallyt om någon behövde hjälp av en oerfaren men stark och högst motiverad ungtupp.
Det blev aldrig av.
Istället föll jag för tanken att testa extrema båtar och delta i stora kappseglingar. Komfort och cruising har aldrig funnits på min karta.
Förrän nu. Elva år senare.
Jag har just landat på Teneriffa och ska just mönstra på en italiensk lyxbåt på 100 fot och med en prislapp på cirka 120 miljoner svenska kronor. Starten för ARC har just gått på Gran Canaria. Den här båten och sju andra som ligger i samma hamn här på Teneriffa ska starta en dag senare i det något mer glamourösa Transatlantic Maxi Yacht Cup.
Mina tidigare meriter när det kommer till havskappsegling rör sig om ett antal Gotland Runt på båtar av ytterst spartansk karaktär. Bland annat en Elvström 717. I övrigt har jag seglat två ”Archipelago Raid” med 18 fots katamaraner och ett varv runt globen på en av de mest avskalade havskappseglingsbåtarna som finns, samt en spännande segling med Hugo Boss Open 60 som varken har toalett eller pentry ombord.
Den gemensamma nämnaren för dessa fartyg är låg vikt och hög fart!
Italienska Wally bygger förvisso sina båtar helt i kolfiber men istället för fart är högsta fokus på glassig design och komfort. ”Indio” som jag ska segla på är utrustad med precis allt vad bekvämlighet heter. Trots att både rigg och skrov är i kolfiber är totalvikten 63 ton.

Allt hydrauliskt
Det går att segla båten ensam om man bara använder fock och storsegel, de kan manövreras av rorsman genom att trycka på skota eller släpp-knappen. Men ska man göra stora justeringar i focken måste man gå till vinschen – vilken också självklart drivs av hydraulik.
Men att driva båten hårt med stora undanvindssegel kräver en stark besättning. Vi är 10 personer ombord; sex i besättningen, samt en kock och en kapten. Övriga två består av ägarens fru och en hennes väninna som just är i färd att få sitt livs upplevelse.
– Det här liknar ingenting som jag någonsin upplevt, det är ett enormt äventyr för mig, säger den extremt välsminkade väninnan som vuxit upp och gjort advokatkarriär i New York men numera bor i Luxemburg. Frun har liknande bakgrund men bor nu med sin italienska man och tre barn i Milano.
De brukar använda båten som sommarstuga i Medelhavet ett par veckor per sommar och fira jul ombord i Karibien. Ibland är frun också ombord när hennes man kappseglar i Maxi Yacht Cup.

Sjösjuka och brottningsmatch
Första dagarna in i racet låg både frun och väninnan mestadels i soffan under däck och mådde sådär. Austrailienaren och lustigkurren Luke Molloy som var rorsman på younggunbåten ABN Amro 2 i Volvo Ocean Race år 2005-2006 konstaterade snabbt att ”Indio” är som en buss att köra.
– It is a big heavy dog to drive! garvade han när vi lämnade Teneriffa bakom oss och vinden ökade upp mot 10 m/s och vågorna rullade in så att motståndarna försvann i dalarna.
Jag kan inte annat än att hålla med. Visst går det ganska fort. Med vinden i ryggen och stora gennakern uppe loggade vi ofta över 20 knop när det bar av utför vågdalarna. Toppnoteringen blev hela 25 knop. Men i stora vågor och mycket vind är det en brottningsmatch att styra den 63 ton tunga donnan. Vår 56 kilos ”Nipper” Tom (ynglig som hjälper till att segla och gör mycket av skitjobben ombord, på yachtspråk) var helt slut i axlar och armar efter ett pass vid rodret i hård vind, och jag som ex rugbyspelare på 100 kg fick mig också en match. Man måste styra försiktigt och tidigt parera när vågorna och vinden vill slänga omkull båten i en broach. Men stretar man emot ser det enorma rodret till att båten håller kursen.
Skillnaden är enorm mot en VO 70 som man kan manövrera extremt intensivt och slänga fram och tillbaka utför vågorna för att hålla högsta möjliga fart. Båten lyder direkt utan att mista greppet i rodren. Att jämföra med Wallyn är att som att likna en Porsches och en lastbils egenskaper i en slalombana.

Design före funktion
Wally är ingen oceangångare egentligen. Det är en glassig kustkryssare fullproppad med elektronik som har mer utrustning än coola kapten Mark Fliegner i sanningens namn bemästrar fullt ut. Att anställa en ingenjör på heltid vore ingen dålig idé. Lika bra när de ändå har kapten och kocka ombord (kaptenen och kockan är ett par, enda sättet att få vardagen att fungera), samt en heltidskapten (från Sverige) som basar över "Indios" ”jolle” (en 16 meters Wally Tender som följer ”Indio” överallt. Mer om den i en senare artikel).
Ett lysande exempel på att design gått före funktion är toaletterna. Tre av dem ligger på styrbordssidan med riktning mot styrbord och de fungerar inte så fort båten kränger. Innan vi insåg det utsattes vi för några hjärtklappande översvämningssutiationer.
– Ska vi slå? Å vad skönt, då kan vi gå på toa, var en kommentar som hördes mer än en gång.
Det är inte heller särskilt oceanvänligt att antalet grabbräcken är närapå noll och att inredningen har vassa hörn överallt.
Vi arbetade i vaktpass om två med fyra timmar på dagarna och tre på nätterna. Alla på däck vid manövrar. Många tror att det är hur piano som helst att korsa Atlanten. ”Bara att hissa blåsan och åka med tradewinds”, brukar det låta.
Vi hade vinden in från alla riktningar. Från härlig varm undanvind till 23m/s i nosen och så kraftigt regn att vi inte kunde se instrumenten, till helt vindstilla i ett dygn.

Till paradiset
Vi såg valar och delfiner och tonvis av flygfisk. En natt hade en stor rackare siktat in sig på mig och kom flygande i full fart. Den träffade min axel, bara centimeter från ansiktet. De är extremt hala och luktar satan men är ganska imponerande att kika på när det blåser då de kan flyga tiotals meter i motvinden.
Efter tolv dagar till havs och intensiv kappsegling mot vår närmaste konkurrent "Sojana", som är ett par fot längre men mycket tyngre, nådde vi vad många skulle kalla paradiset – British Virgin islands och närmare bestämt Virgin Gorda. Här finns en osannolik skärgård med lummiga öar varvat med vita små sandstränder och rev för dykning. Vi kom in som tvåa, två och en halv dag efter jätten Hetarius på 66 meter och ca 7 timmar före Sojana i mål. På omräknad tid blev vi dessvärre inte bättre än fyra.

Fint med komfort
Den här resan har ändrat min bild av havskappsegling. Visst är det tråkigare segling där adrenalinet inte sprutar ur öronen hela tiden, om man ska jämföra med Vo 70 och Open 60. Men det är också en speciell känsla att styra en 100-fotare med oändligt vackert teakdäck och smäckra linjer. Och att kunna ta en dusch varje dag, bli serverad utsökt lagad mat tre gånger per dygn, slippa att bajsa i påse på däck och att få krypa ner i en AC-kyld säng när solen värmer som mest – det är svårt att inte tycka om.

Mer info:
www.internationalmaxiassociation.com
www.wally.com