Till Ängsö nationalpark i 54 knop

"Senaste turen till Ängsö nationalpark i Stockholms skärgård blev annorlunda", skriver redaktören, författaren och båtjournalisten Erling Matz.
"Istället för segelbåt blev det motorbåt i över femtio knop. Men också det kändes naturligt och helt i linje med den blommande ön".

Ängsö är ett viktigt mål varje år. Det har känts rätt och naturligt att tyst smyga in segelbåten i skärgårdens första nationalpark. Förtöja i Norrviken och vandra upp över slåtterlängar och in genom lövsalar och att möta den ungdomligt sensuella doften av vitsippor för att i nästa ögonblick rygga tillbaka för den kväljande lukten av ramslök.

Men i år var det annorlunda. Iförda överlevnadsdräkter for vi till Ängsö i femtiofyra knop med en R.I.B. gummibåt. Tjugo minuter Stockholm-Ängsö. Av med dräkterna - sen var dofterna och lukterna de samma. Och faktiskt - det kändes lika naturligt och riktigt i förhållande till den blommande ön. Jag ska förklara varför.

Ängsö avsattes som nationalpark 1909. Då hade man ännu inte riktigt kläm på det där med ekologi. Man hade inte sett den svenska landsbygden buskas igen, då åkrar och ängar slutar brukas och då kor och får försvinner från hagarna.

Botanisterna trodde att Ängsös natur var naturlig. De bofasta på ön förbjöds därför att slå sina ängar och att släppa ut djuren på bete. Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté skrev:

"Det är naturligtvis av vikt, att ängarna, som skola ingå i Ängsö nationalpark, så snart som möjligt komma att bli oslagna och obetade av kreatur, för att florans ömtåligare beståndsdelar ej må skadas."

Så lite visste man. Stor skada gjorde man istället just på florans ömtåligaste beståndsdelar. örter, blommor, fåglar, insekter trivdes på Ängsö för att torparen Carl Edvard Carlsson som höll landskapet öppet. Så när Carl Edvard tvingades lämna ön började det stora förfallet.

Av den leende ön blev ett igenbuskat elände. Så småningom insåg man misstaget. Men det dröjde ända in på 1940-talet innan man började försöka återge ön dess gamla karaktär. Ängarna rensades från sly och småträd, djur och människor släpptes dit igen. Helt lyckat har det blivit först under de senaste decennierna.

"Syftet med Ängsö är att bevara delar av ett äldre odlingslandskap", heter det i dag. Och nu ser Ängsö ut som före 1909.

Alltså, människor och mänskliga kulturprodukter hör Ängsö till. Och då är vi tillbaka till båtar i fem och femtio knop. Kanske är skillnaden inte så stor. Kanske är det mer en fråga om tycke och smak än om naturligt och onaturligt.

Båda är en mänsklig kulturprodukt. En modern segelbåt är knappast mer naturlig än en motorbåt. En segelbåt har glas och plast i skrov och segel och energikrävande aluminium i mast och bom.

Den är tystare men det är snarast en nackdel, i alla fall för den som vill värna om alfågel, örn och ejder. Naturvårdare är ense om att en seglare eller en kanotist är ett större hot mot fågellivet än den som åker motorbåt. En farkost som är tyst och kommer smygande skrämmer fåglarna mer än en motorbåt som är lättare att hålla koll på för en fågel.

Sådant kan man filosofera över om man åker till Ängsö. Om du kommer i fem knop eller femtio spelar ingen roll.

Den som söker den totala naturligheten kan bara ta sig till Ängsö på ett sätt - simmandes, och då är det långt och kallt.