Bequia

Publicerat av Adrienne Martin-Löf

2001-09-24 15:19

Den första frågan efter ankring seglare emellan är: Är det jump-up ikväll? Har du ankart i Admirality Bay på Bequia är det onsdagkvällar som gäller. Här samlas många av långseglarna. I den stora bukten på öns västsida ryms hundratals båtar. Varje båt berättar en historia.

Bequia är seglarnas favorit

Varje onsdagkväll är det jump-up på Bequia. Då spelar ett steel-band inne på baren på Frangipani. Efter några timmar har musikerna kommit igång ordentligt. Inga fötter är still, alla dansar. Det är fest. Långt in på natten.

Här samlas många av långseglarna. I den stora bukten på öns västsida ryms hundratals båtar. Varje båt berättar en historia. Det finns överdådigt lyxiga båtar. Andra är förfärligt nedgångna och slitna.

Långseglarna är välklädda och prydliga eller långhåriga och småskitiga eller någonting mitt emellan. Många är äldre, nyblivna pensionärer men med många år framför sig av friskt seglande i värmen. Några är unga. De har gjort valet att segla långt på egen köl innan yrkesliv, familj och karriär.

Gemensamt är att de lever i båt och gillar det. I baren på Frangipani möter du dem alla.

Den riktigt stora ansamlingen av långseglande båtar är över jul och nyår. För skandinaviska seglar ordnas smörgåsbord med inlagd sill. Fast sillen har vingar och är egentligen flygfisk. Annars saknas inget. Där finns julskinka, köttbullar och Janzons frestelse. På lucia bjuder alltid en glad norska in landsmän till traditionellt firande. Då är det lusekofta som gäller - trots värmen.

Mest sevärt på Bequia är de små segelbåtarna som en gång varit bruksbåtar. De ligger uppdragna i sanden och är målade i glada färger. En är röd. En annan blå. En tredje mintgrön eller gul eller rosa och så vidare genom hela färgskalan. De har fantasifulla namn. "Why knot?", "Ask Me" eller "Just in Time".

Båtarna har grov rundhult och ett sprisegel som är ordenligt uppikat.

Varje år seglas Bequia-regattan. Då gäller det att barlasta med lagom mängd sandsäckar. De läggs i lovart och måste flyttas vid varje slag eller gipp.

Båtar som Bequia-jollen användes förr i valfångst. En präst välsignade båtarna före varje säsong. Det gav god fångst. Blandningen av kristen tro, gammal afrikansk religion och ren folktro är fortfarande levande.

Den gamla valfångsten känns nära på Whale Bone In och The Whaler. Där sitter man på valknotor i baren och gigantiska revben bildar inramningen.

Ännu mer påtaglig blir valfångsten på den lilla ön Petite Nevis strax söder om Bequia. Där kan man gå iland vid en övergiven valfångststation.

Det är många år sedan som kaskelotvalen fredades. Men förr drogs trettio ton tunga valar upp på Petite Nevis. Rampen med sitt enkla spel finns kvar liksom jättelika järngrytor. I dem kokades valspäcket till olja. En kaskelotval rymmer enorma mängder späck. Hela det fyrkantiga huvudet är fyllt med fett. Huvudet är minst en tredjedel av hela valens längd. En skårad skärbräda minner om den mängd kött som styckats här. Och de stora ryggkotorna ligger slängda här och var. Jättelika revben likaså.

Det är spännande att ankra utanför den lilla bukten på västsidan av Petite Nevis och ta jollen iland. Men stora skyltar talar om att du besöker stationen på egen risk. Ingen underhåller utan det står och förfaller.

Läs mer om Grenadinerna:
Windward Islands och Grenadinerna

Text: Carina Lernhagen Matz