St Barthélémy

Publicerat av Peter Olséni

2000-01-17 10:06

St Barth - svenskön i Västindien
St. Barthélémy har en god hamn, fina sandstränder och en utflykt runt ön i jeep är trevlig. Gustavia, öns enda stad, består av små koloniala hus många inredda till trevliga restauranger och exklusiva franska butiker.

För St. Barth har blivit semester- paradis för fransmän. Men stora hotell är bannlysta.

Långseglare möts på baren Le Select. Den ligger på St. Barth, den gamla svenska kolonin i Västindien. "Beställ era drinkar här", står det på en blågul skylt. Borden liknar båttrall.

Ett putsat och monterat älgkranium sitter på en vägg i hembygdsmuseet. Det är märkligt eftersom det är Gustavia på St. Barth i Västindien. Det välputsade älgkraniet har ståtliga horn med 13 taggar. "Skjuten av Karl-Ivar Eriksson och hans sambo Adelia Källström från Piteå", står det på en platta. Märkligt!

Men allt har sin förklaring. Jag finner den på Le Select, alla långseglares bar mitt i Gustavia, huvudstaden på St. Barth, eller St Barthélemy som ön egentligen heter. Där finner jag Marius Stakelborough.

Marius går under namnet L´Ambassadeur de Suède. Han har vänliga ögon och barnsläta kinder trots att han är långt över sjuttio. Det var han som startade Le Selecte för närmare femtio år sedan och enligt honom själv var hans farmors mor svensk slav.

Historien om den misslyckade svenska kolonin i Västindien börjar med en kärlekshistoria, en inte ovanlig företeelse på 1700-talet.
Vid den tiden såg svenskarna med avundsjuka på de stora kolonialländerna i Europa: England, Frankrike, Holland, Spanien och Portual.

Vi letade områden i Afrika och Amerika och under Gustav III:s tid i Västindien. Här var Danmark ett föredöme. Danmark hade St. Thomas och den lilla ön gav stora summor pengar till vår gamla arvsfiende.
Och det är nu kärlekshistorien kommer in.

Sverige hade en minister i Paris vid namn Erik Magnus Staël von Holstein. Han var djupt förälskad i den franske finansministern Neckers dotter. Necker kunde dock inte tänka sig att ge sin dotter till någonting så simpelt som en svensk minister - det måste vara minst en ambassadör.
Staël skrev brev till kungen och Gustav III lovade att utnämna honom till ambassadör - om han ordnade en svensk koloni i Västindien...

Förhandlingar på hög och låg nivå satte omedelbart igång. Det tisslades och tasslades i salongerna i Paris. När Gustav III besökte den franska huvudstaden 1784 var saken ordnad. Sverige fick St. Barth av Frankrike i utbyte mot att Frankrike fick använda Göteborg som transithamn under kriget mot England - och Staël blev ambassadör och fick sin mademoiselle. Störst vinst gjorde troligen Staël - och fransmännen. För St. Barth var knappast en koloni som skulle ge Sverige billiga varor och behovet av svenskt järn på den lilla torra ön i Västindien var obetydligt.

ön var ökänd för sin fattigdom och misär. "Till och med piraterna tycker synd om befolkningen och betalar för sig då de provianterar på ön", skrev en svensk sjöofficer i tjänst hos fransmännen i mitten av 1700-talet. Så här beskrev fransmännen själva den ö de gav till Sverige:

"Vid Anse Saint-Jean finns fem hus och det är den mest betydelsefulla platsen. En negerslav tjänar som läkare på ön. Han har allas förtroende. Man säger att han är mycket kunnig på åderlåtning, frakturer och sår. En europé gör tjänst som skrivare, notarie och reglerar invånarnas affärer. De är i dåliga händer med hänsyn till att det är en fyllbult."

Det bodde 739 personer på St. Barth när svenskarna kom, trehundra av dem var negrer. Svenskarna förvånades över hur den fattiga befolkningen kunde vara så bekymmerslösa. Deras största nöje var att dansa. Svenskarna däremot dansade sällan de började genast rensa tistlar och bygga gator och hus i det som skulle bli Gustavia.

Ganska snart visade det sig att St. Barth var odugligt för odling. Vatten saknades nästan helt och jorden var torr och ofruktbar. Någon större export till St. Barth av svenskt järn och andra produkter blev det heller inte, även om det ännu står ett hus helt nära hamnen byggd i tegel från Landskrona.

Ändå växte befolkningen på St. Barth snabbt. År 1800 hade Gustavia femtusen invånare och tävlade med Uppsala och Gävle om att vara Sveriges femte största stad.

Förklaringen var att Gustav III var klok nog att redan 1785 förklara kolonin som frihamn. Krigförande länder som blockerade varandras handel lastade om sina varor i Gustavias hamn och det löste alla problem. Så gick t ex en stor del av varorna från Förenta Staterna under frigörelsen från England över St. Barth.

Det var legal handel men också illegal med slavar. De riktigt skumma lasterna bytte ägare och skepp på den lilla ön Ile Fourche ett par sjömil nordväst om St. Barth.

St. Barth gav ända in på 1810-talet Sverige tullinkomster. Om Sverige i sin tur gav så mycket tillbaka är tveksamt. Där fanns en svensk kyrka, men inte alltid en svensk präst. Någon undervisning i svenska förekom aldrig och det svenska försvaret av kolonin var sällsynt uselt. När engelsmännen för en kort period 1801 ockuperade ön var det totala antalet försvarande svenska soldater 18.

Från 1820-talet var St. Barth mest till bekymmer för Sverige, både vad gäller administration och pengar. Tullinkomsterna var ringa, utgifterna stora. Flera svåra orkaner härjade ön. När Frankrike år 1877 ville köpa tillbaka sin koloni var kung Oskar inte sen att säga ja. Köpesumman var 320 000 franc som ersättning till de svenska ämbetsmän som blev arbetslösa och 80 000 franc för inlösen av svenska kronans fastigheter.
Kung Oskar skänkte den senare summan till invånarna. Han kallade den Oskarsfonden och den skulle gå till välgörande ändamål på ön. Det var 1877, men ännu har St. Barth inte fått pengarna...

Text: Erling Matz