Marit Söderström – seglarprofilen

Redaktionen

Redaktionen

”Jag arbetade tillsammans med Marit Söderström i Team EF i samband med Whitbread mellan 1996-98. Ett samarbete som satte djupa positiva spår.”
Åke Fredriksson håller igång sin blogg på ett beundransvärt sätt. Han är bra på att både skriva, plåta och filma. Här intervjuar han Marit Söderström, som tog OS-silver i Söul 1988 och nu jobbar på Stockholmsmässan.

Vi var ett ganska litet gäng som faktiskt utförde stordåd bakom kulisserna. Tjejerna och killarna i Team EF-organisationen som såg till att båtarna byggdes, att båtar och besättningar fick rätt förutsättningar och att organisationen fungerade på plats under stoppen.

Och att framgångarna kommunicerades till TV-stationer runt om i världen. Marit var en viktig kugge i det samarbetet.

Dessförinnan var Marit en av Sveriges absolut främsta jolleseglare med en silvermedalj i 470 tillsammans med Birgitta Bengtsson i OS i Söul 1988 som kronan på verket. Vi träffades för att återuppliva gamla minnen på Stockholmsmässan och Allt för sjön där hon arbetar som event manager.

När började du segla?

    -Jag fick det lite med modersmjölken, mina föräldrar var lärare och vi seglade hela somrarna. Min pappa köpte en Skaw 26:a, som är lite av en storasyster till folkbåten, när jag var ett år.
Vi seglade 8 – 10 veckor varje sommar, mest på Ostkusten till Finland, Öland och Gotland. Så började min seglingsbana. Pappa byggde en liten segeljolle som vi hade på släp och som brorsan och jag kunde segla med i hamnarna.

Berätta om hur kappseglingen började.

    -Min pappa startade kappsegling i Västerås, först under KFUM:s flagga men sedan startade han Jollekappseglarna i Västerås. Då var jag 8-9 år. Det blev både kölbåtssegling på somrarna och jollekappsegling på hemmafronten. Pappa var ganska drivande med jolleseglingen.

– Jag har mitt första tidningsklipp från en kappsegling när jag var 4-5 år, jag kunde inte kryssa så när alla andra hade gått i mål så låg jag kvar där ute och kajkade fram och tillbaka och kom inte runt det första kryssmärket. Då kom pappa ut och sade att det var okej att bryta. Så småningom gick det lite bättre och jag var med i mitt första JSM när jag var runt nio.

Var det optimist som gällde då?

    – Ja det var optimist. Jag har en äldre bror som gick i bräschen och provade örnjolle och minijolle som var stort i Norge då men det blev optimist för mig. Pappa byggde en träoptimist, ”Tant Grön”, nummer 4347, grönbetsad. Då var det Hans Wallén som hade dom läckraste och snabbaste träoptimisterna.

– Vi tränade på ett ganska strukturerat sätt som jag tror att vi var ganska unika med och som lade grunden till den framgång som jollekappseglarna hade under 10 – 15 år när man fick fram ganska många OS- och VM-deltagare. Fysträning, effektiv träning på vattnet och alltid coach med på tävlingarna. Det var ovanligt då, vi hade på sin höjd med en supporterbåt för laget, idag är varenda pappa med i egen gummibåt.

– Men det gick inte så bra för mig i optimist, det var ju en låda att segla i, hjärnan var inte med och jag tror att jag kom bland dom 10 sista under det sista JSM jag var med. Då tröttnade jag, kände mig inte motiverad helt enkelt. Då köpte vi en Flipperjolle och jag raggade upp en granntjej tvärs över gatan som aldrig hade seglat förr, vi slog oss ihop och satsade på Flipper.

– På den tiden fanns det 25 – 30 Flipperjollar och det var en aktiv klass. Vi åkte runt på kappseglingarna i Sverige och kom topp tre -fyra i seglingarna. Men jag trivdes inte riktigt i tvåmansjolle utan längtade tillbaka till enmansjolle. Jag hade vuxit till mig litegrann, var 16 år och började segla E-jolle. Vi var 10-15 båtar och jag var i regel ensam tjej. Så seglingscirkusen fortsatte varje sommar.

Hade du föräldrar som coachade och körde runt mellan kappseglingarna då?

    -Ja pappa var ju tränare för elitseglarna i klubben i Västerås så föräldrarna var ju med. Men vi hade ett jättestort släp som rymde 10-12 optimister och som vi kunde fylla med E-jollar så det behövdes inte så mycket folk. Men det var mycket uppbackning hemifrån och hela klubbens verksamhet byggde på föräldraengagemang.


Marit med Geddapokalen 1980

Hur gick det med E-jollen?

    – Jag hade väl mognat lite och förstod det där med vindskiften och kompass så det gick väldigt bra. Jag seglade mot killarna och kvalade in i killarna VM-lag tillsammans med Hans Wallén. Jag blev rankad 6:a i herrankingen, en liten tunn tjej med flätor som stod rakt ut. Det var en tuff resa att vara ensam tjej i det gänget.

– Men jag kvalade in både bland killarna och tjejerna, jag tror att jag kom på 30:e plats bland killarna vid VM i Skovshuvud 1978.

Hur var konkurrensen bland tjejerna då?

    – Det var ju inte tillnärmelsevis lika stor som bland killarna. Det gick ett dam-VM i E-jolle i Holland samma år som jag vann ganska solklart. Det har ju att göra med den matchningen jag fick, jag seglade bara med killar och fystränade bara med killar och det var där ribban låg. Jag tror att vi hade väldigt bra förutsättningar i klubben, vi gick i en tuff skola.

– Det blev ett par år i E-jolle och sedan var jag utbytesstudent i USA ett år. Då visade det sig att IYRU, föregångaren till ISAF hade dragit igång ett VM för damer som var klassoberoende, man valde båttyp varje år, och den sommaren skulle det avgöras i Laser. Så jag tränade Laser tillsammans med studierna. Jag vann detta VM och det var ju ett VM för hela världen med amerikanskor, kanadensiskor och australiensiskor så det var stort.

– Därefter fortsatte jag i Laser och tränade och seglade fortfarande med killarna. Men då blev det ganska uppenbart att jag var tjej, lättare och mycket mindre, det gick bra upp till fyra, fem meter men blåste det mer så hängde jag inte med. Men jag vann de flesta dam-VM under dom åren och fick möjlighet att resa runt om i världen, Mexico, Sardinien och Nya Zealand så det vidgade vyerna en del i seglingsvärlden, det var en kul tid.

Men det var fortfarande enmansjolle?

    – Ja det fanns inga damklasser i tvåmansjolle om man t ex ville satsa på OS. Men 1984 skulle man fatta beslut om man skulle ha damklasser i OS och det blev en tjejklass i 470 till OS 1988. Jag pluggade i Stockholm och mina föräldrar bodde i Västerås.

– Det fanns inte så mycket 470-kunskap i Västerås så jag ringde runt till de kungliga klubbarna I Stockholm, Göteborg och Malmö och berättade att jag ville göra en OS-satsning. ”Jag kan ingenting om 470 och behöver support, vad kan ni erbjuda?”

– Jag var färdigutbildad idrottslärare så jag behövde ju ett jobb också. Jag fick ett lamt svar från KSSS och MSS men när jag ringde till GKSS så var famnen öppen. ”De är ju kanon, det ordnar la vi.”

– Så jag tog mitt pick och pack och flyttade till Göteborg 1985. Där fanns det både 470-jollar, kunskap och organiserad träning och där träffade jag så småningom Birgitta Bengtsson som var skolad i 420 och hade seglat 470 med sin brorsa och var extremt duktig gast. Vi startade vår kampanj 1986. Men med dagens mått mätt så var det ju ingen full satsning, hon pluggade och jag jobbade heltid som idrottslärare.

– Sista året tog vi dock tjänstledigt och åkte till Florida och tränade, där fick vi fixa allt själva, sponsorer och bostad. Vi bodde gratis hos en familj som vi kände. Vi hade ingen tränare utan vi lade upp träningsprogrammet själva och seglade mot amerikanare när det fanns möjlighet. Vi visste att vi hade potential men var lite sent ute så vi visste inte riktigt hur vi låg till. EM gick i Lysekil året före OS och där kom vi trea, det var ju ett bra kvitto.

 

– I samband med EM träffade vi också vår blivande coach. Jan Knute som jag kände tidigare från en skidresa. Han var brandman och seglare och han coachade oss under EM. Det funkade bra och från den stunden blev han vår privata coach. Det var lite unikt med en egen coach och vi hade ett tungt avtal. Han coachade oss mot att han hade fria resor, fri logi, fri mat och … fri öl.

– Vi fick också spons på en Volvokombi så Birgitta och jag körde mellan kappseglingarna med 470:an på taket och Janne flög för han kunde ju inte vara ledig så mycket från brandkåren. Det blev lite ombytta roller, han flög och vi hämtade honom på flygplatsen. Han var superstjärnan men han betydde mycket för oss så det var en bra lösning. Men det var helt unikt. Så körde vi hela sista året före OS och det ledde ju ganska långt.


Marit Söderström och Birgitta Bengtsson inför OS i Söul 1988. Bilder från Kamerareportage Göteborg

Det är väl ingen överdrift, silver i OS är få förunnat. Vem vann?

    – Det var en tjej som jag seglade mycket emot i början när jag seglade Laser, hon hette Lynne Jewell och gastade Allison Jolly. Birgitta och jag hade seglat mycket runt om  i Europa men dom kom direkt över från USA lite som gubben i lådan.

– Vi hade vunniti VM, och kommit tvåa i EM och varit topp tre i varenda regatta så vi var favoriter till OS-guldet och hade stora förväntningar på oss men så dök ju dom upp och drog det längsta strået och vi blev tvåa.

Men det var tajt?

    – Det var väldigt tajt, jag kommer ihåg hela regattan som igår. Det gick bra i början men vi gjorde bort oss i tredje eller fjärde seglingen så vi fick kämpa för att komma tillbaka och överhuvudtaget ha en medaljchans. Innan sista seglingen så var vi tvungna att komma sämst fyra för att ta silver och femma för att ta brons, guldchansen var borta.

– Då blev vi påseglade fem minuter efter starten, en t-bone styrbord-babord, vi kapsejsade och Birgitta åkte överbord och vi rundade som sista båt. Medaljerna kändes mycket långt borta. Men vi var förbannade och började segla upp oss samtidigt som vinden ökade och det handlade mer och mer om att överleva. Till slut blev det så mycket survival att vi inte visste hur många vi hade framför och bakom, det gällde bara att hålla båten på rätt köl och kapsejsa så lite som möjligt.

– När vi gick i mål och fick reda på att vi blev tvåa, vi hade seglat upp oss från 20:e till andra plats, så kände jag bara att det var skönt att det äntligen var över och en besvikelse att det inte blev ett OS-guld. Det blev heller inget OS-guld till någon i hela den svenska truppen.

-Jag kände mig helt tom och gick inte ens på avslutningsceremonin utan såg den på TV på hotellrummet. Jag ville bara hem. Idag kan jag inte begripa det men man är så grymt fokuserad på bara den prestationen så man stänger ute allt annat.

– Men nu efteråt, varje gång det blir OS, så känner jag mig extra stolt och glad. För det är inte så många svenskar som har tagit medalj i OS överhuvudtaget. Men det tog ett tag innan jag landade.

Kommer du att bli en sådan seglarmorsa för dina barn som dina föräldrar var för dig?

    – Jag vet inte, mina grabbar är fem och åtta nu och om någon av dem skulle tycka att det var kul så skulle jag så klart göra allt för att supporta det. Men en sak som jag har reflekterat över är hur mina föräldrar hade råd.

– Dom var lärare med tre barn och vi kuskade land och rike runt med dessa jollar. Vi spenderade så mycket tid, och pengar förstår man idag när man ser hur mycket en optimistjolle kostar, så jag vet inte om jag vi skulle ha råd och tid med det idag.

– Än så länge har grabbarna bara kommit till seglarskolestadiet så vi får väl se vad som händer.

Text&Foto:
Åke Fredriksson
 

Relaterade artiklar

Sorry, we couldn't find any posts. Please try a different search.