Roger Nilson – seglat åtta var runt jorden

Redaktionen

Redaktionen

Roger NilsonDet finns ett antal seglarlegendarer i Sverige. En av de allra största är Roger Nilson. Med åtta varv runt jorden är han svårslagen. Roger hoppade av jobbet som läkare när han mönstrade på sparringbåten Columbia inför den svenska America’s Cup-utmaning 1977. Det ena projektet efter det andra har avlöst varandra under åren och han har aldrig varit utan jobb eller projekt på haven.

Men nu har han gått iland för gott och återupptagit 8 till 5-jobbet som läkare. Säger han. Jag fick ett långt samtal om utmaningar, adrenalinkickar och när seglingen blir en drog som är svår att ta sig ur.

20101229_Roger_Nilson_2499-72

Foto Åke Fredriksson

När började ditt seglarliv?
När jag var sju tror jag. På en timmerflotte på sjön Örlen, byggd av stulna stockar från sågverket i Fagersanna och med mammas lakan som segel. Det fanns inga optimistjollar på den tiden i Örlen. Men det fanns OK-jollar på sjön men en sån fin båt kunde jag aldrig drömma om.

Roger_Nilson_Kanot_3311

Roger Nilson och syster Nanna i kanoten som pappa hade byggt. Bild ur Mot stormens öga.

Båt nummer två var en kanot som vi satte köl och segel på. Båt nummer tre var en badbåt som vi hittade i vassen och som vi också satte köl och segel på. Den fjärde båten var en landstigningsbåt från fallskärmsjägarna i Karlsborg. Fyra och en halv meter med köl och roder. Då var jag tretton år tror jag. I början var vi två men de sista två åren seglade jag mest ensam. Örlen var stor nog för att kunna segla tillräckligt långt utan att bli sedd hemifrån.
Sedan köpte pappa en Thorelljolle åt mig. En granne sålde båten för 700:-, en kravellbyggd centerbordsjolle som vi tog till Mariestad.

Thorelljolle_3329

Roger och Thorelljollen. Bild ur Mot stormens öga

Den båten seglade jag med en engelsk kompis, som var urdålig på att segla, till Marstrand. Han var nog mest intresserad av att dricka alkohol, han var 17 och jag var 15. Båten läckte som ett såll, den var nära att sjunka efter varje natt vi sovit i den längs någon kaj.

Hur många varv har du gjort runt jorden sedan dess?
Åtta om man räknar in senaste Volvo Ocean Race med Telefonica Black men den gick ju på lastfartyg mellan Kina och Brasilien så det kändes lite rumphugget.

Columbia_3316

Besättningen på Columbia 1977. Bild ur Mot stormens öga

Men först var du med i den svenska utmaningen om America´s Cup?
Ja, jag var med som navigatör på ”Columbia” 1977, sparringbåten till ”Sverige”. Vi var i Newport 10 veckor den sommaren. En häftig sommar. Vi gick faktiskt fortare än ”Sverige” i vissa situationer. Även om vi hade ett 10 år gammalt storsegel så var det bättre. Den gamla Bainbridgeduken var bättre än den duk man kunde väva i Sverige. Enligt min åsikt var själva båten ”Sverige” snabb men inte vissa av seglen.

Ditt första Whitbread, vilken båt var det med?
Alaska Eagle 1981-82. Jag var ensam svensk från början men efter ett tag strandade den svenska båten Swedish Entry och då lyckades jag få med Hasse Bauer som jag kände sedan tidigare. Han blev strandsatt i Auckland när sponsorerna för Swedish Entry sade stopp för vidare segling. Det blev en jättekonflikt mellan projektledaren och sponsorerna så projektet löstes upp och båten fick inte fortsätta. Pengar till fortsatt segling hade besättningen skrapat ihop i Auckland men sponsorerna sade nej. Efter den resan fick jag blodad tand och det kändes inte lika kul att komma hem som efter kortare race.

Roger_Nilson_o_Hasse_Bauer_3319

Roger och Hasse Bauer på Alaska Eagle. Bild ur Mot stormens öga

Hur länge hann du jobba som läkare innan seglingen tog över?
Jag hann få specialistkompetens i ortopedisk kirurgi, den utbildningen tar tolv år. Och jag jobbade som läkare i fyra, fem år. Jag tror att jag slutade samma dag som jag fick papperet på specialistutbildningen från Socialstyrelsen. Då tyckte jag att jag har gjort tillräckligt för mina föräldrars skull. Men dom hade aldrig något emot att jag började segla, dom stöttade det. Min syster hade det svårare, hon höll på med dans i USA. Hon hade svårt att få stöd hemifrån. Pappa var ingenjör på Volvo i Skövde och supportade min segling under alla år. Han älskade själv all sport och hade bland annat åkt störtlopp och varit backhoppare.

Nästa Whitbread var du med på Drum. Där tappade ni kölen.

Drum_3318

Bild ur Mot stormens öga

Ja, det var före Whitbread i Engelska Kanalen, under Fastnet Race, nära land så det hände på ett bra ställe. Men det var en dramatisk händelse. Hade det hänt några timmar tidigare mitt i natten så hade ingen sett oss och inte många överlevt. Nu hände det i lä, nära Falmouth. Janne Gustavsson, Micke Olsson och jag var med ombord. Mange Olsson seglade förbi på Carat som också var med i Fastnet och var en av de första som upptäckte oss. Hasse Bauer anslöt en vecka senare och slapp den här incidenten. Sedan höll Drum på att sjunka en gång till efter en sydostlig storm innan Kapstaden. Kölen var lös igen och halva skrovsidan hade delaminerats. Då bestämde sig Hasse Bauer för att hoppa av, det var nog ett klokt beslut.

Men du hade fått blodad tand eftersom du startade ett eget Whitbreadprojekt – The Card.
Ja, jag startade och drev igenom det projektet. Vi hade många bra medarbetare men det var jag som initierade projektet och skaffade fram pengarna. Lars Åhrén och Göran Ekdahl hjälpte mig mycket med sportpromotion,  ekonomin och juridiken och Mange var väldigt betydelsefull som andre skeppare på båten.

Hur var det att vara både skeppare och projektledare?
Det hade aldrig blivit något projekt om jag inte hade varit både och. Att vara skeppare var själva drivkraften, hade jag inte varit det så hade jag nog inte velat skaffa fram pengarna heller. Så var det ofta på den tiden, dom som drev in pengarna ville ha skepparrollen och själva få bekräftelsen. Det krävdes ett enormt driv att få igenom ett projekt. Idag skulle det inte vara möjligt eftersom tävlingsnivån är så avancerad men på den tiden så var det oftast så att man skaffade fram pengar och seglade sina egna båtar. För många var det mest ett häftigt äventyr, idag är det en helt annan tävling.

The_Card_3321

The Card rundar Kap Horn. Bild ur Mot stormens öga

Kommer du ihåg hur stor budget ni hade för The Card?
Den var på ungefär 28 miljoner och det var inte lätt att få fram de pengarna. Sverigeprojektet var väl på 10 miljoner och det här var tre gånger så mycket. Det var Eurocard, Mastercard, Facit, Svenska Dagbladet och många andra svenska företag som satsade pengar, tjänster och produkter. 27 företag var med totalt. Det var komplext och det var många kriser av allehanda slag. Vi miste en kille också, Janne Gustavsson som körde ihjäl sig på motorcykel under stoppet i Punta del Este i Uruguay. En mycket smärtsam upplevelse för många av oss.

Hur gick det rent sportsligt?
Det gick bra, vi blev femma på handicap av 23 startande och så kom vi femma bland 15 startande Maxibåtar. Så visst var det bra med tanke på utgångsläget. Vi var ganska många svenskar, 10-12 stycken av 17. Det var första gången i Whitbread som ett svenskt projekt kom runt jorden.

Var det The Card som blev det riktiga startskottet för Sverige i Whitbread?
Absolut. Swedish Entry-projektet 1982 blev en katastrof för sponsorerna vilken gav en lång och bitter eftersmak i näringslivet, därför var det ett stort motstånd att ens prata om det. Man måste vara besatt för att kunna driva igenom något sådant i det läget. Men vi fick många kommersiella priser, bästa promotionpris, bästa sponsorpris, bästa marknadsföring, bästa PR, vi fick nästan alla priser man kunde få. Projektet skapade en acceptans i näringslivet, att det kunde vara lönsamt att satsa pengar i den här sporten. Jag tror till och med att det lade grunden till att Volvo så småningom köpte hela tävlingen.

Intrum_3323

Intrum i Whitbread 1993-94. Bild ur Mot stormens öga

Du var drivande i Intrum-projektet 1993 också. Var det lättare då?
Ja, det var det. Bosse Göransson som ägde Intrum hade sett The Card-projektet så han bestämde sig på ganska kort tid. Han visste ju att det kunde funka. I Intrum hade vi andra problem att brottas med, det skulle vara så många nationaliteter eftersom Intrum finns i många länder. 11 man från 9 länder. Det var mycket förhandlande och många kulturkrockar. Hade jag varit smart så skulle jag ha släppt ledarskapet ombord till någon annan. Jag var inte tillräckligt bra ledare ombord, det var därför jag förlorade jobbet. Det hade varit klokt att nöja mig med att vara navigatör. Det var ganska laddat redan från början med både Mange och Gurra ombord. Inte så klokt av mig att ta med båda på den båten. Många ombord på Intrum hade själva varit skeppare och jag var inte tillräckligt bra rent tekniskt. Jag hade mina funderingar tidigt om detta och pratade t ex med Bruno Peyron men han hade så radikala idéer att det inte gick. Han ville att det bara skulle vara 7 mans besättning.

Så småningom blev det en perfekt rockad när Lawrie Smith tog skepparrollen. Han är engelsman och Intrum var nyligen noterat på Londonbörsen vilket passade Intrums ägare Bosse Göransson alldeles perfekt. Lawrie var en tuff ledare och det var vad det gänget behövde. Jag var för snäll och inte tillräckligt bra seglare, jag hade gått i mycket terapi så det var för slappt. På The Card var jag känd som hård, okänslig och tuff, ombord på Intrum var jag för vek och med otydligt ledarskap. Sportsligt gick det jättebra för Intrum, de blev tvåa och vann flera delsträckor. Rent kommersiellt så vann de överlägset, det blev ytterligare ett lyft för Sverige.

Om vi går fram tre år till, i Whitbread 1997 blev det två svenska projekt och tre båtar, EF och Swedish Match där Gurra var skeppare och du navigatör.
Det gick också bra, EF vann och vi blev trea. Vi var faktiskt extremt nära att komma tvåa, vi låg tvåa tills sista sträckan. Då var det nio båtar totalt, varav tre svenska. Det var inte så många svenska seglare på EF men desto fler på Swedish Match, fem stycken. Det var tredje gången som jag ledde ett stort projekt fram till att vi hade skaffat fram pengarna men jag var klokare denna gång och avstod från ledarskapet ombord.

Då var också media med på ett helt annat sätt.
Media var med redan under The Card och Intrum men EF och Swedish Match-projekten var också kommersiellt mycket lyckade. Alla sponsorer fick ut mycket tror jag.

20101229_Roger_Nilson_2491-72

Foto Åke Fredriksson

Sen tröttnade du och bestämde dig för att sluta segla?
Jag seglade väldigt lite under att par år. Reste i Indien, Australien och Indonesien, träffade indiska gurus, vandrade i Himalaya. Och dök i östra Indonesien. Många skulle väl säga att jag ”flummade runt”.

Var det så att du flummade runt eller fick du ut något av det?
Jag såg det inte som att flumma runt, jag fick ut väldigt mycket. En av fördelarna med att jag fick sparken från Intrum några år tidigare var att jag fick chansen att göra något annat. Jag jobbade som läkare på ett expeditionsfartyg, Caledonian Star, och hamnade en del i Indonesien och Indien. Där fick jag kontakt med en antropolog. Då hade jag gått mycket i terapi och ägnade mig mycket åt andligt sökande. Jag tyckte att det borde finnas människor som är klokare än terapeuter.

Fanns det det?
Ja, det fanns det men det fanns mycket humbug också. Men det finns mycket gammal visdom i Indien som inte finns någon annan stans. Det är en del av kulturen på ett helt annat sätt än hos oss. All grundläggande allmänmänsklig visdom kommer därifrån. Österländsk filosofi. Där fanns ju samhällen långt innan vi hade stenålder här i Europa. Jag har förstått mer om tillvaron, inte ur religiös utan ur filosofisk synpunkt. Sen finns det många gurus som inte lever som dom lär, de flesta har jag förstått. Men budskapet är nästan alltid detsamma. Det gäller att inte blanda ihop budskapet med budbäraren. Jag har varit i Indien 7-8 gånger sedan dess.

Blev du en annan människa efter det?
Det påverkade mig väldigt mycket. Från 90 till 98 gick jag i terapi. Jag gick i terapi och var i Indien första gången 1995 ihop med bergsklättraren Micke Reuterswärd. Då kom det fram saker som tidigare inte varit så tydliga. Det blev en annan sak att möta filosofin på plats än att läsa om den. Min inställning till livet har inte ändrats sedan 1998, då något speciellt hände. Den insikten tror jag inte kommer att ändras.

Du bestämde dig för att sluta segla men du gjorde inte det.

Nej jag trodde det men det blev inte så. Nyårsafton 2000 startade vi i The Race med Innovation Explorer, en katamaran på 115 fot. Det var första och enda gången som man kappseglat nonstop med flerskrovsbåtar runt jorden. Jag hade blivit inbjuden som navigatör av Bruno Peyron som jag hade känt ända sedan Drum-tiden. Skip Novak var också med och jag kände ju båda. Loick Peyron var skeppare, han hade seglat runt jorden tidigare, men då ensam. Club Med med Grant Dalton vann och vi kom tvåa.

Men du slutade inte då heller utan var med i Volvo Ocean Race 2001.
Jag blev tillfrågad under resans gång av Bouwe Bekking på uppdrag av Grant Dalton. Så fort jag kom iland från The Race hade jag jobbet som navigatör i Nautor Challenge.

Som från början var ett finskt projekt men som senare blev italienskt.
Vi kom igång väldigt sent, det var det senaste av alla projekt, så det var inte lätt. Grant Dalton drev projektet, det var nog det bästa ledarskap jag sett i ett sådant här projekt.  Även om vi var chanslösa, det hade aldrig gått att vinna med den korta förberedelsetiden, det var knappt vi hann till start. Vi kom trea, Illbruck vann och Assa Abloy kom tvåa, båda de båtarna var betydligt snabbare än vi.

Märkte du någon skillnad när italienarna tog över projektet?
Jag kom inte in förrän projektet blev finansierat och det blev det inte förrän italienarna kom in. Det kommersiella hade jag ingenting med att göra, vilket var ganska skönt.

Amer_Sports_One_3325

Amer Sports One i en våldsam broach utanför Sydney. Bild ur Mot stormens öga

Tjänar man mycket pengar i de här projekten?
Ja, numera är det en bra ersättning under den tid man jobbar. Idag har de bästa seglarna höga löner och stora namn som Russel Coutts och Paul Cayard tjänar mycket stora pengar men det är ingenting som jag har blivit rik på. Jag har kunnat leva bra på seglingen tillsammans med allt runt omkring, föredrag och sånt. Speciellt när man är skeppare så blir det mycket spinoff-effekter.

Det tog inte slut med seglandet 2002 heller för 2004 var du iväg igen?
I januari 2004 gjorde vi första försöket nonstop jorden runt med Orange men då kom vi bara till Kap Verdeöarna. Det var en stor besvikelse men betydde att vi kunde optimera båten. I januari 2005 startade vi och slog nonstoprekordet jorden runt med 8 dagar.

orange01

orange02

Då var du inte med i Volvo Ocean race 2004?
Nej, men jag blev erbjuden två gånger av Ericsson. Jag blev först uppringd från Kapstaden av Neil McDonald som var skeppare. Men då gick jag dels i ett tolvstegsprogram samtidigt som jag skrev på min självbiografi så jag var inte riktigt på hugget. Helst vill jag vara med från början i ett projekt. Samtidigt hade vi planerat in en segling där vi försökte slå rekordet över atlanten med Orange II.

Roger_Nilson_610x

2008 var du med igen. Volvo Ocean Race 2008/2009 på Telefonica Black. Apropå att sluta segla.
Ja, men då trodde jag aldrig att jag skulle bli tillfrågad. Bouwe Bekking ringde mig i december 2007. I januari fick jag reda på att jag skulle göra en hjärtoperation i mars men min läkare trodde inte att det skulle bli några problem med att segla sex månader senare. Men efter bypass-operationen var jag först tveksam. Men Bouwe ville absolut ha mig som navigatör och det tror jag hade med ledarskap att göra. Skepparen Fernando Echavarri på Telefonica Black hade vunnit OS men var extremt oerfaren som ledare. Dessutom visste de att jag inte var intresserad av hans jobb som skeppare. De trodde att jag skulle kunna supporta honom. Däremot blev det konflikt mellan Fernando och Santiago Lange som var andreskeppare. Det slutade med att Lange åkte av båten.

Både Bouwe och Fernando flög upp till Stockholm och frågade om jag ville vara med, det var en väldigt ödmjuk förfrågan. Men det var en utmaning att komma ner nio veckor efter operationen. Man kan ju förstå spanjorernas tveksamhet när det kommer ner en 59-årig nyopererad figur som var så gott som okänd bland dessa seglare där nästan alla hade seglat OS och America´s Cup.

big_660_W660_vor-tbck-echavarri-nilson-arrivee-cape-081104-ricktomlinson-vor

Fernando Echavarri och Roger Nilson

Telefonica Black var en av båtarna som gick sönder på väg mot Qingdao. Det var många som undrade varför Volvo lade en etapp på en sträcka där inte ens yrkessjöfarten går på vintern. Vad tycker du?
Ett dumt och dåligt övervägt beslut av Volvo. Potentiellt så var det ett farligt beslut. Det var en av orsakerna som fick mig att fundera på om jag överhuvudtaget skulle ta det jobbet. Att det skulle bli en tuff resa till Qingdao, det visste vi alla flera år innan.

Efter Volvo Ocean Race 2008/2009 har du inte seglat. Är det färdigt nu eller?
Det har bara blivit Gotland Runt, Öland Runt och Sandhamn Race Week. 10 dagar på 17 månader, så lite har jag inte seglat sedan jag var sju år.

Känner du ingen längtan tillbaka?
Jo det gör jag. Ibland en stark längtan men allt har ett slut.

Om någon ringer och vill ha dig med i Volvo Ocean Race som startar i höst, vad säger du då?
I så fall hoppas jag att jag har modet att säga nej. Kroppsligt sett så skulle det inte vara så lyckat och min fru skulle inte vara så road av det. Någon delsträcka kanske men om någon ringer och vill att jag ska segla hela Volvo Ocean Race så skulle det vara en svår situation. Jag hoppas att ingen ringer. Det är som en gammal nykter narkoman som blir inbjuden av gamla polare, det är svårt att tacka nej. I den jämförelsen ligger det mer än man kan tro. Det förstår man bara om man är en person som kickar mycket på spänning och farliga grejor. Den droglika kicken är så otroligt stark tillsammans med naturkänslan och den otroliga närvaron i den här typen av tävling. Att segla över atlanten i en Swanbåt skulle jag nog inte uppleva som någon större kick, det är mer rekreation. Men den här typen av extrem tävling är något helt annat.

Jag har blivit mer eftertänksam efter min hjärtoperation och funderar på vad jag skulle kunna klara att utsätta mig för. Läkaren som opererade har sagt att jag är fullt frisk och det är vissa som springer maraton efter en bypass-operation men lite mer eftertänksam har jag blivit. Det är större risk när man är 60 än 30. Medvetenheten om kroppens begränsade livslängd och alltmer begränsade förmåga har smugit sig på.

Nu har du börjat arbeta som läkare igen. Cirkeln är sluten, hur känns det?
Det känns väldigt konstigt att gå upp kvart i sex och åka till sjukhuset varje morgon. Förr, när jag jobbade så, var jag alltid på väg någonstans och hade alltid något projekt på gång ute i världen. När man är en beroendepersonlighet som jag så gillar man intensitet och starka upplevelser. Så blir det inte med ett vanligt arbete och vanlig semester. Det har jag aldrig varit med om. Även om jag är gift och har en jättebra fru så blir livsstilen definitivt tråkigare.

För min del har själva livsstilen varit en droglik upplevelse där jag har känt det som att jag varit på flykt från mig själv. Det där gäller inte bara seglare utan för många andra, kanske för vissa bergsklättrare, poliser, militärer, entrepenörer, krigskirurger, läkare utan gränser, projektledare i Röda Korset. Livsstilar som kan bli mycket intensiva. Nu jobbar jag som läkare på en beroendeavdelning, ett intressant jobb men det är en stor omställning. Det är inte så mycket äventyr att åka tunnelbanan till Sankt Görans Sjukhus.

Jag ska heller inte sticka under stol med den mediala uppmärksamheten som man får i sådana projekt som jag har varit inblandade i. Det blir också som en drog och handlar mycket om bekräftelse. Det kan gälla alla men vissa kickar mer än andra på yttre bekräftelse. Jag är sådan. När man då går ur den typen av jobb så kommer tomheten som ett brev på posten. Det kan många intyga som är betydligt mer offentliga personer än jag.

20101229_Roger_Nilson_2500-72

Foto Åke Fredriksson

Vad tror du om utvecklingen framåt inom kappseglingen. Nästa America´s Cup ska seglas med 72 fots katamaraner med vingsegel som är goda för 35-40 knop?
Det är en naturlig utveckling. Jag tycker bara att det är tråkigt att inte Volvo har förstått att byta till flerskrovsbåtar. Redan 1999 eller 2000 började vi lobba för flerskrovsbåtar i Volvo Ocean Race men man har inte lyssnat på det. Då var även Knut Frostad med och lobbade men när han fick jobbet på Volvo Ocean Race så bytte han sida. Jag tror inte att tävlingen kommer att överleva om man inte tänker om. Nu är det ännu färre båtar än sist. Det är för dyrt helt enkelt. Tävlingen är extremt välorganiserad och om det hade funnits ett större kommersiellt värde så hade det blivit fler deltagare. Flerskrov tror jag skulle hjälpa till att skapa det värdet.

En katamaran/trimaran går betydligt fortare och det blir billigare. Det blir mer spektakulära båtar för mindre pengar. Jag är förvånad över att ingen har hittat på en sådan tävling, förutom Bruno Peyrons The Race, för att konkurrera med Volvo Ocean Race. Den som lever får se.

Böcker skrivna av Roger Nilson:
Med Drum genom eld och vatten (1989), ISBN 91-1-893072-7. Kommer i nytryck 2011
The Card – Ett kort i leken, (1990), ISBN 91-7738-258-7
Whitbread 1993/94: Man behöver inte vara galen – men det hjälper (1994), ISBN 91-7738-381-8
Den blå båten. Segling och affärer. Whitbread 1997-98 (1999), ISBN 91-7738-499-7
Mot stormens öga – En självbiografi (2007), ISBN 978-91-7263-945-4

Relaterade artiklar

racing_havskappsegling_2019_The_Ocean_Race__The_Ocean_Race_Salen

Svensken som ska leda nya The Ocean Race

www.blur_.se_images_orange02

Nyfiken på Roger Nilson – navigatör