Yrke seglare – Magnus Olsson del 1

Redaktionen

Redaktionen

Jag träffade Mange första gången inför Whitbread 1993-94 när han seglade på Intrum Justitia. Sedan dess har vi hållit kontakt i olika projekt och i olika delar av världen. Den här hösten pendlar han mellan Stockhom och Lanzarote där Team Ericsson har sin träningscamp inför Volvo Ocean Race nästa år. Vi möttes i Stockholm i början av november.

-Magnus Olsson, Mange Banan, när började din seglarkarriär?

-Den började när jag var 8 år, jag hade en polare som var några år äldre. Han hade en Kadett som han hade fått av sin pappa, den var väl tre meter lång. Han tog ut mig och seglade. Jag tyckte att det var skitspännande, jäkla kul.

-Var var det?
-Mälaren, runt Stora Essingen. Det var läskigt, stora havet i en tremetersbåt.

-Om du beskriver din seglarkarriär, hur ser den ut?
-Det var inte förrän senare, i början var det ett äventyr, min pappa köpte polarens Kadett åt mig så jag fick segla själv, det var jättespännande. Så småningom tyckte jag att det blev dags att kappsegla och då var OK-jolle en stor klass. Jag fick en OK-jolle och tyckte att det var skitkul att kappsegla med den men jag saknade litegrann att segla med någon. Jag har alltid gillat att umgås med folk så sen blev det en tvåmansbåt, en båt som Elfström hade konstruerat med trapetz och spinnaker, man planade och fort gick det. Sen blev det 5o5 och större och större och högre nivåer. Jag var en hyfsad talang så det gick ganska bra. Både SM, NM, EM och VM. Skitkul och jag lärde mig otroligt mycket. Segling blev en stor grej i mitt liv. Men att livnära sig på segling det gick inte.

Sen blev jag erbjuden att vara med i Americas Cup 1977. Pelle Pettersson hade uppmärksammat att jag var duktig som jolleseglare, dessutom hade jag min ingenjörsbakgrund. Jag hjälpte honom att konstruera ett navigationssystem och var dessutom med som seglare. Det tyckte jag var fantastiskt så jag sade nej till allting annat, det var väl där min professionella karriär började. Det var 1976 som jag fick telefonsamtalet från Pelle. 31 år sedan, det är inte klokt ta mig fasen, i trettioett år har jag livnärt mig på segling. I alla möjliga olika projekt och i alla möjliga olika båtar. Fått lite betalt här och lite betalt där, jag har väl haft en dräglig ekonomisk tillvaro. Men om man vill bli rik så är inte segling någon jättebra grej. Nu har det väl blivit bättre, dom duktigaste seglarna idag som är mycket yngre än jag, dom kan leva drägligt på sin segling men annars så finns det bättre grejor än segling om man vill tjäna pengar. Men kanske inte om man vill ha kul och vara på sjön.

Kundsegling med Intrum 1994

-Men du kan leva på segling tillsammans med allt runt omkring?

-Precis, det har ju blivit uppdrag och föredrag i alla delar av världen. Det är fantastiskt, jag känner mig oerhört priviligierad. Att få runda Kap Horn, bara den grejen är ball.

-Ett antal gånger också.
-Ett antal gånger ja. Och fått vinna Whitbread och ett antal VM tillsammans med Pelle Pettersson, det har varit fantastiskt.

-Vad betyder Whitbread för dig?
-Ja, jag ratade ju länge Whitbread, jag fick erbjudande redan på sjuttiotalet att vara med i Whitbread men jag tyckte inte att det var tillräckligt hög nivå på själva kappseglingen. I början var Whitbread ”bara” ett äventyr, ett fantastiskt äventyr, med dom båtarna som var avancerade på den tiden. Men jag saknade den högre tävlingsnerven, det fanns mer av den i t ex Admirals Cup, Fastnet Race, Bermuda Race och Sydney Hobart men med tiden som gick så blev Whitbread bättre och bättre, fler och fler av dom bästa seglarna sökte sig dit, det blev en mer konkurrenskraftig tävling, så när jag fick erbjudandet att vara med 1985 på Drum så tackade jag ja. Det var min första segling runt jorden och det var bra att jag tackade ja till den. Det var otroligt spännande att segla runt jorden, fan va kul.
Många av legenderna seglade ju då, Grant Dalton var med, Peter Blake och många andra av dom största. Jag tyckte att det var kul att segla ute på havet, det var kul att segla på stora båtar med stora besättningar, på Drum var vi väl 20 personer. Det gav blodad tand.
Sen dess så har jag medverkat i alla projekt i Whitbread och Volvo Ocean Race, fem ombord på båten och det senaste med Ericsson på land. Och så blir det i nästa också. Det blir sju jordenruntprojekt i rad, alla stora projekt. Och dessförinnan två Americas Cup så basen är nio stora projekt och däremellan så har jag seglat en helsikes massa seglingar.

-Det var Drum och sen 1989 var det The Card?
-Ja och sen gick det över till Whitbread 60-klassen och då blev konkurrensen ännu högre. Med Intrum kom vi tvåa, det var bra gjort tycker jag och med EF fyra år senare så vann vi. Det var fantastiskt att vinna. Paul Cayard var skeppare och gjorde en bra insats det var ett bra team, vi blev väldigt etablerade i havskappsegling, vi fick ett namn liksom. Och sen med Assa Abloy så kom vi tvåa också.
Varje stort projekt har ju sin intressanta story att förtälja. Allt ifrån båtar, teknik och segel till alla människoöden, ledarskap, teambuilding och spirit. Dom åren har ju varit väldigt lärorika, hur man är som människa. Vilka värderingar man har och så, det har varit intressant.

-Kan du ranka dom här projekten, vilket av dem har varit mest lyckat?
-Det svårt. Varje projekt har kännts väldigt lyckosamt för mig faktiskt. Jag har lärt mig mycket, sen har man ju haft som sin drivkraft att vinna den här tävlingen. Viljan att vinna har ju varit drivkraften att vara med och det målet nådde vi ju med EF, men många av projekten har varit förbannat roliga. Vi har varit nära att vinna två gånger när vi kom tvåa. Det är klart att det hade varit kul med tre vinster men man får vara nöjd med en vinst och två tvåor, det är jag glad för.

-Är det någon som du har haft kontakt med hela tiden sen Drum?
-Nej det kan man inte säga. Sen The Card har jag haft kontakt med Johan Salén hela tiden och Richard Brisius, även om han var konkurrent på Gatorade 89 och Brooksfield 93. Vi har ju hållit ihop sen dess kan man säga. Och Pelle Pettersson förstås men det var ju ännu tidigare. Men Pelle var med och seglade två etapper på The Card.

-Vilken svensk seglare tycker du har betytt mest för svensk segling?
-För mig är det Pelle Pettersson, han är helt överlägsen. Han är en mycket kunnig person. Det är synd att jag inte kunde mer när jag fick erbjudandet -77, då var jag ganska färsk, jag kunde mycket och var bra jolleseglare men om jag hade kunnat det jag kan idag så hade jag kunnat hjälpa Pelle mycket mer.

-Du har ju med rätta blivit känd som den som är mest positiv, du har pushat andra, gett en klapp på ryggen och sett till att dom har mått bra och kunnat ta ett steg framåt. Vem har pushat dig?
-Ja det är en bra fråga. Jag tycker ju att det är kul när folk ger mig energi men det tycker jag att dom gör. Jag får mycket tillbaks, inte av alla, men av de flesta. Det är väl därför jag orkar pusha. Det ger en win-win-situation. Jag vet hur viktigt det är. Det där lilla pushet vid rätt tillfälle, det kan försätta berg. Den mentala situationen, speciellt vid dom långa havskappseglingarna, är nästan lika viktig som själva seglingskunnandet skulle jag vilja påstå. Det är inte lika viktig i ett sprinterlopp som Americas Cup men på de långa etapperna är teamkänslan mycket viktig, ibland avgörande. I kombination med att du är asduktig på att segla en båt fort naturligtvis.

-Ska man vara 11-12 personer tillsammans på några kvadratmeter i tre veckor så säger det väl sig självt att det är viktigt?
-Ja speciellt när dessa 11-12 på dessa kvadratmeter ska samsas med personer från olika delar av världen, med olika modersmål, olika kulturer och olika sätt att tänka. Det gör ju att den här teambuildingen och att få ihop ett vasst gäng som drar åt samma håll är ingen lätt grej. Det enda gemensamma man har är ju ibland att man gillar att segla.

Pierre Maas, fransman på Intrum. ”Vadå middag kl 16.00?”

-Jag kommer ihåg ett tillfälle när vi var med och filmade. Det var teambuilding på Muskö med besättningen på Intrum. 11 olika nationaliteter. Någon av arrangörerna förklarade att, ”vi äter middag klockan 16.00”. Då såg Pierre, fransmannen, mycket konstig ut. Han hade aldrig ätit middag för nio på kvällen.
-Ja jag minns det, ett bra exempel på dom kulturella skillnaderna.

Storm på Södra Oceanen. Bild ur ”Viljan att vinna”

-Ledarskapet ombord är viktigt, har du något bra exempel?
-Ja jag har ju haft förmånen att segla med dom bästa skepparna och jag kan ta fram masor av stories men ett exempel på bra ledarskap var en natt i Södra Oceanen med Intrum. Lawrie Smith var min skeppare och jag stod till rors. Vinden ökade väldigt kraftigt och mycket snabbt och det var nära en fullständig katastrof. Då skrek jag till Lawrie ”jag vet inte om jag klarar av det här!” Det gällde verkligen att balansera, jag fick inte komma det minsta ut kurs, då hade vi broachat, vi hade tappat masten och hela seglingen hade varit över. Då skrek han tillbaka ”Magnus, gör bara ditt bästa så tar jag konsekvenserna!”. Då förstod jag direkt att, han tar ansvaret om jag broachar och bryter masten. Han vill att jag ska fortsätta, han tycker att jag är bra och jag behöver bara göra mitt bästa. Efter det var det ju enkelt, jag gjorde mitt bästa och det gick skitbra. Det var ett exempel på bra ledarskap.

-Berätta om Södra Oceanen
-Ja du, alla skulle egentligen få äran att segla där men det får dom ju inte. Södra Oceanen är det ballaste havet man kan segla på om man gillar havskappsegling. Det är det mäktigaste havet, dom största vågorna, dom djupaste lågtrycken och långt från ära och berömmelse. Det är så olikt allt annat att man undrar, hur fasen ska jag klara av det här? Men på något sätt så gör man det. Den är speciell Södra Oceanen, du känner dig verkligen utlämnad till naturen, det är stort.

Södra Oceanen. Bild ur ”Våga vinna”

-Är det viktigare att ha varit där än att vara där?
-Både och. Det är viktigt att ha varit där men du vill också gärna tillbaks, det är en sån utmaning, det är en adrenalinkick, det är allting. Det är ballt. Varje gång som jag har gjort det och känner att du är vi ute igen, nu är vi safe, så dröjer det inte länge innan man vill tillbaks. En slags hatkärlek. Man är väl lite knäpp.

Knäpp eller inte, det finns bara en Mange Olsson. En Mange Banan. Den kanske allra största förebilden för unga och gamla seglare. Vi skulle prata en liten stund, det blev ett par timmar. Därför delar jag upp intervjun i två delar. Fortsättningen kommer snart.

Relaterade artiklar

J/122

J/122