Deception Island – den svarta ön i Antarktis

Redaktionen

Redaktionen

Deception islandDeception Island är en vulkanö, betydligt mörkare och mer dyster än den vita omgivningen i ett gnistrande och kallt Antarktis. Toppen av vulkanöns krater ligger i höjd med havsnivån vilket skapar en skyddad, naturlig hamn. Hamnen.se var för några år sedan där, gick iland och strövade runt bland resterna från den norska valfångarstationen Hektor.

Rullfocken är inrullad och storseglet beslaget. Vi går för motor, en rejäl dieselmotor trycker oss fram genom det lugna Bransfield Strait.

Klockan är runt ett på natten. Utmed havsytan är det kolsvart men högt däruppe i oändligheten gnistrar stjärnorna. Vintergatan lyser tydligt och stjärnbilden Södra korset påminner oss om att vi är långt, långt hemifrån.

Richard spanar efter isberg. Han står framme vid masten, men egentligen är det ganska onödigt. Föröver och utmed sidorna ser han ändå ingenting annat än mörker.

Vid navigationsbordet visar radaren tydligt två isberg. Det ena ligger drygt en sjömil norrut, det andra två sjömil åt sydväst. Ingen fara.

Vi är på väg till Deception Island, fritt översatt Bedrägeriets ö eller Missuppfattningens ö. Även Illusionens ö skulle fungera som översättning. Ordet Deception har många tvetydiga betydelser, vilket väl stämmer överens med verkligheten på denna märkliga ö i Antarktis.

Ön är en varm vulkanö, fortfarande aktiv, som med sin kratertopp sticker upp ur Antarktis iskalla vatten. En kolsvart lava-ö ensam i ett land som till största delen består av vita glaciärer. En ödslig och övergiven ö i ett lika ödsligt landskap.

 

Samtidigt är Deception-ön ett stort turistmål. Närmare 10 000 turister besöker ön varje år under januari och februari. Det är bara då, under den Antarktiska sommaren, som turister ombord på kryssningsfartyg och en och annan seglare kan ta del av öns mystik.

Det är då det är isfritt inne i den jättelika kraterviken. Vulkanbergets cirkelfomade kratertopp ligger i höjd med havsytan och bildar därmed en stor lagun med flera platser som erbjuder skyddade hamnar för både rykande stormar och jättelika isberg. Kratertoppen har en öppning på östra sidan och där går det att ta sig in med båt från havet.

Ingen fyr, ingen båt, ingenting i sikte. Bara svart natt. Vi närmar oss land och på radarskärmen får vi eko från land. Vi söker efter öppningen, det lilla sundet i kratertoppen. På radarskärmen ser vi ett mörkt område mellan två ljusgröna landmassor. Där ska vi in, in i sundet Neptunes Bellows.

Sen ser vi fyren, några svaga vita blänk, inte kraftigare än de på en normal lysboj. Femtio meter till land på var sida, men något land ser vi inte. Vi girar styrbord och kommer in i Whalers Bay. Klockan är fyra på morgonen och det dröjer ytterligare någon timme innan gryningen sätter ljus på Deception-ön och Whalers Bay.

Whalers Bay behöver knappast översättas. De flesta vet att det betyder Val-viken, men det riktiga namnet borde vara Nya Sandefjord. Det var så de norska sjömännen och valfångarna kallade viken där de byggde en av Antarktis första och största valfångarstationer för närmare 100 år sedan.

”Nya Sandefjord”, det har jag ingen aning om när jag kryper ner i kojen och drar igen sovsäcken. Det är fortfarande mörkt och jag har ännu inte sett något av den märkliga ön. Besöket får vänta till i morgon förmiddag, först lite sömn.

De riktiga svaren på Deception-öns dramatiska historia får jag först efter några månader, väl hemma igen. Jag ringer upp Gustav Rossnes på Riksantikvaren i Oslo. Han ska enligt Hvalfångstmuseet i Sandefjord vara en expert på Norges sydligaste valfångststation. Mycket riktigt.

– Mannen bakom den norska stationen på Deception-ön hette Adolf Amandus Andresen. Han har oförtjänt kommit i skuggan av de mer berömda C. A. Larsen som startade valfångst-stationen i Grytviken på Syd-Georgien och Christensen som ofta nämns som den person som startade stationen på Deception-ön, säger Gustav Rossnes.

– Tråkigt, fortsätter Gustav, för Andresen var inte bara en pionjär och innovatör bland norrmän i Antarktis utan även en charmig och hjärtlig person. En riktig norrman.

Andresens levnadsöde var minst sagt äventyrligt. Likt Carl A. Larsen och Christian Christensen växte Andresen upp i Sandefjord. Tidigt gick han till sjöss och hamnade till slut i södra Chile. Där vid Magellans Sund, vid de höga bergen i Patagonien och de kalla och stormiga vattnen runt Kap Horn såg han en framtid. Han bosatte sig i staden Punta Arenas och jobbade på små fartyg. Från däcket kunde han se val i mängder, knölvalar, blåvalar och vikvalar. Det här var tidigt, 1894 och boomen för valfångst var än så länge i sin linda.

Men Andresen behövde utbildning, så han åkte tillbaka till Norge, upp till Finnmark och lärde sig skjuta val med de riktiga grabbarna. För pengarna han tjänade köpte han en utrustning och begav sig tillbaka till Punta Arenas. På nyårsafton 1903 sköt han sin första val på södra halvklotet, i vattnen söder om Punta Arenas.

Det gick bra för Andresen. På bara några år skapade han en liten flotta av valfångstbåtar, samtliga byggda på Framnäs-varvet. 1906 gav han sig iväg söderut på en valfångstexpedition till Syd-Shetlandsöarna och Antarktiska halvön. Det var då, i Bransfield Strait, som han för första gången såg den svarta vulkanön. Hans båt stävade in genom Neptunes Bellow och han förstod vilken bra bas för valfångst den stora viken direkt om styrbord skulle kunna bli. ”Nya Sandefjord”.

Jag sover lite längre på morgonen. De som slapp nattvakten igår är redan på väg in till stranden med jollen. Med en kopp kaffe i handen går jag upp på däck. Dimma, någon plusgrad och en svag nordvästlig bris från land.

Dimman är inte värre än att jag ser land. På stranden väller det upp vit rök, ungefär som när de sista resterna från brasan i öppna spisen ligger och pyr. Det är Deception-öns inre som gör sig påmind. Varma, underjordiska källor trycker upp 80-90 gradigt vatten som rinner från stranden ner i fåror till det iskalla havsvattnet. Här har naturen skapat sin egna ångbastu.

I diset skönjer jag några byggnader, slitna och övergivna. Hela Whalers Bay är insvept i ett gråtonat töcken ? grått dis, svart lavastrand, vit rök, grå byggnader.

Stilla. Tyst. ödsligt.

Gråskalan bryts en dov rödbrun nyans. Det är färgen på de gamla rostiga tankarna till valkokeriet, cirka 10 meter höga och säkert med en diameter på över 20 meter. Tankarna eldades på som stora tryckkokare för att skapa vattenånga som i sin tur användes för att framställa olja från de slaktade valarna.

Det var här de slet, de norska valfångarna med Andresen i spetsen. Med hjälp av Gustav Rossnes efterforskningar träder det fram en bild om hur det såg ut här för nästan 100 år sedan, till och med före de stora tryckkokarna kom till ön.

” ?.efter en skarp gir breder valstationen ut sig, säkert skyddad i en ganska stor vik som tillhör den ännu större kraterbassängen på denna märkliga och ändå pittoreska ö. Vi ser två tremastade segelfartyg och två större ångbåtar omringade av flera mindre ångdrivna valbåtar?Rester från valar flyter omkring i viken och valkroppar som väntar på att bli slaktade ligger långskepps vid de olika båtarna. Stanken är olidlig.”

Det var fransmannen Jean Charcot som gjorde de anteckningarna under ett besök på Deception-ön. Charcot fick då äran att träffa självaste Andresen. Han bodde tillsammans med sin hustru, en angorakatt och en papegoja i en lyxig officersmäss ombord på ett av de större valfångstfartygen.

Andresen var först att se vilka möjligheter som fanns på Deception-ön. Här fanns sötvatten i mängder året runt vilket var en nödvändighet för bearbetningen av valarna, skyddad hamn från både stormar och isberg, på land utmed stranden var det barmark, ingen is eller snö som försvårade arbetet. Och utanför ön simmade valarna.

Men så ofta som är fallet med pionjärer är det de större entreprenörerna som tar över när det är dags att tjäna de stora pengarna.

Hemma i Tönsberg hade en man vid namn Finn Bugge fått upp ögonen för valfångst vid Syd Shetlandsöarna. Han hade startat Hvalfangerselskabet Hektor A/S och affärerna gick lysande. Efter många turer och förhandlingar lyckades Bugge 1912 få licens för byggandet av en valfångst-station på Deception-ön. Licensen gav Hektor A/S ensamrätt till att nyttja stationen samt att jaga med två valfångstbåtar och ett moderfartyg. I licensen ingick också att ha fri nyttjanderätt till alla de valrester som låg kvar i Whalers Bay, i praktiken innebar det att företagets arbetare fick städa upp i viken. Cirka 3 000 slaktade valar låg och ruttnade i vattnet.

På stranden framför de övergivna byggnaderna sträcker en päls-säl stolt upp sin spetsiga nos. Arrogant, med avvaktande blick och neddragna mungipor verkar den vilja säga: ”Kom inte hit! Det här är mitt område”.

Vi smyger fram på huk men kommer för nära. Direkt visar sälen sina tänder. Vi ryggar tillbaka och förstår att vi inte ska gå närmare. I stället gör vi en vid sväng för att komma upp till byggnaderna. Det gråa diset förstärker den ödsliga och övergivna känslan av att vara på en minst sagt, ovanlig plats.

En gulrostig gjutjärns-spis, stor nog att en gång ha fungerat för att ge varm mat åt 200 man står ensam kvar på en husgrund. Väggar och tak har rasat, men grunden och cementtrappan är kvar. En ensam pingvin hoppar lojt ner för trappan när vi närmar oss. Plankor och husrester ligger kvar runt marken, som om huset rivdes igår. Det var här i mässen de åt och fick en stunds vila, valarbetarna på stationen Hektor.

Bakom mässen ligger baracken där manskapet bodde. Det är något av ett under att den fortfarande står kvar. Stora delar av väggarna är borta, men taket är kvar även om det bågnar betänkligt på sina ställen. Norska tegelstenar ligger utspridda lite var stans, kollagret är fullt till hälften. Trappan upp till vinden ser ut att kunna ramla ner när som helst, men det är ändå värt ett försök att ta sig upp.

Uppe på vinden ligger gamla tidningar slängda. Tidningarna är engelska och från 1956. Det var på den tiden baracken och Hektors andra gamla byggnader nyttjades av British Antarctic Survey. Engelsmän bedrev forskning på ön, även om bemanningen av Deception-stationen framför allt var ett politiskt spel för att göra anspråk på den här delen av Antarktis som brittiskt territorium. Under andra världskriget hade britterna till och med en topphemlig bas i Hektors gamla byggnader. Uppdraget gick under kodnamnet Operation Tabarin och hade till syfte att befästa brittisk mark i den här delen av världen.

I dag lyder Antarktis under ett fördrag, en sammanslutning av länder där bland andra Norge var en av de första att ingå. Fördraget har skapat en mängd regler för att trygga Antarktis framtid som en kärnvapenfri, icke nationalitetsbunden jättelik nationalpark för att ge en enkel förklaring på The Antarctica Treaty.

För oss som är här och besöker denna oslagbara vildmark är kanske regeln ”Lämna ingenting kvar och ta inte med dig något härifrån” den enklaste och nyttigaste att följa. Att inte störa djurlivet är en annan självklarhet, även om det är lätt att komma i kontakt med både sälar, pingviner och sjöfågel.

På väg upp mot den brittiska hangaren som byggdes på sextiotalet ligger en grav. Mitt på den svarta lavastranden, övergiven och ensam ligger tömmerman Hans A. Culliksen begravd. Ett enkelt, vindpinat träkors berättar att han föddes den 7 april 1871 och dog den 4 januari 1928, 56 år gammal.

Hans Culliksen dog med andra ord två år före valfångstationen Hektor lades ner och övergavs. Vem var han? Hur dog han? Varför ligger graven helt ensam på stranden? Min nyfikenhet får inga svar när jag står där framför hans grav denna disiga dag på Deception-ön.

Vi går vidare upp mot hangaren. Resterna av ett gammalt propellerplan står lämnat utanför hangaren. Inga vingar, ingen motor, helt rensad inuti men tillräckligt intakt för att locka fram pojksjälen i oss medelålders män. Vi bemannar planet och leker för en stund att vi är ute på en flygtur.

På andra sidan viken i Whalers Bay, eller rättare sagt Nya Sandefjord, ligger vattenbåtarna nersjunkna i lavastranden. Gamla trävrak, tio tolv meter långa med en alldeles egen historia. Det var dessa båtar som fungerade som små tankbåtar med färskvatten till valfångstbåtarna. Vattenbåtarna, rester av trätunnor och givetvis de stora rostiga vattenkokarna är de mest påtagliga lämningarna som vittnar om tiden när valfångst-stationen Hektor hade sin storhetstid.

De grå båtarna och husen, den svarta lavastranden som bäddas in i det gråa diset och ångröken från stranden skapar en alldeles speciell mystik.

Det är stilla, tyst och ödsligt. Mäktigt.

Vi går tillbaka till jollen. Mötet med Deception-ön är över. Fyra, fem timmar räcker för att inse en hel del om livet på stationen Hektor.

– Deprimerande, säger en i vår besättning vid eftermiddagsfikat ombord.

– Fascinerande, tycker en annan.

Vår melankoliska stämning bryts av en märklig syn. In genom sundet Neptunes Bellow glider ett stort kryssningfartyg. ”Nordnorge” från Narvik.

150 norrmänn och lika många svenskar är på kryssning i Antarktis. För dem är det dags att besöka Deception Island.

Vi får kontakt med ”Nordnorge” via VHF-radion. Kaptenen låter meddela att vi är välkomna ombord. För oss ombord på ”Pelagic Australis”, som har varit långt söderut bland isbergen och packisen i Weddelhavet utan fungerande värmare och sötvattendusch, är invitationen mycket välkommen.

Vi får våra varma duschar och tar till och med en drink i baren samtidigt som vi ser hur gästerna från ”Nordnorge” går omkring på Deception-ön. Vi njuter av lyxen ombord men inser också att kulturkrocken är lite väl stor för oss.

Magin på Deception-ön verkar som bortblåst när alla turister vandrar omkring på stranden. Men vem är jag att tycka så? Ett besök på Deception-ön är något speciellt, oberoende om man seglar dit eller kommer med ett kryssningsfartyg.

Hur som helst är det dags för oss att segla vidare. Vi lämnar Hans A. Culliksen, Nya Sandefjord och Illusionens ö. Vi seglar med albatrosserna norrut mot Kap Horn, mot varmare vatten och civilisationen i Argentina. Nästa vecka tar vi flyget från Buenos Aries, och vips så är vi hemma vid Polstjärnans trakter igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Relaterade artiklar

Antarktis

Antarktis okända hemligheter

Hybrid ship Roald Amundsen Puff

Första hybridfartyget genom Nordvästpassagen

cruising_langsegling_2016_Dronare_Arcticdrone

Navigerar i Antarktis med hjälp av drönare

Milo Dahlman

Milo Dahlmann på väg mot Antarktis