Archipelago Raid – maratonsegling på tv

Gustav Morin

Gustav Morin

Under lite mer än fem dygn, 17–22 augusti år 2009, gjorde 26 besättningar från 12 länder upp i orienteringskappseglingen Archipelago Raid.
Trots stenhård konkurrens i 500 sjömil lyckades ett svenskt team vinna. Men det var inte utan dramatik. Gustav Morin deltog och berättar från insidan. Läs reportaget och se filmen.

Smärtan ilar i händerna. Hjärnan skriker sluta men viljan vinner och jag fortsätter att skota storen som en galning för att hålla lovartsskrovet precis ovan ytan.

Vi halvvindar för fullt över Ålands hav. Det blåser 7-10 m/s. Sjön är stökig och alla gör omkring 15 knop. Det är ett fält med många rutinerade seglare med meriter från OS, Volvo Ocean Race, America’s Cup och diverse galna rekordseglingar. Det är järnet som gäller för att ligga i främre fältet.

Hittills har det varit en ganska hård och hela tiden händelserik raid. Vi har sett fantastiska solupp- och nedgångar, toppat över 20 knop för undanvind över solstrimmade fjärdar, glidit längs lena klippor och genom sagolika sund. Men också paddlat med mjölksyra. Flera båtar har kappsejsat när vinden tog i med kulingstyrka, rorsmän har ramlat genom sina storsegel, master har fallit, centerbord brutits och besättningar bråkat.

Garmin Sailing Team seglar Archipelago Raid.
Det lönar sig inte alltid att gasten står i trapets. Vill man gå lågt är det bättre att sitta inne men då ökar risken för att båten dyker.
Foto: Thierry Martinez.

Åter till Ålands hav, fyra dagar in i racet:

Jag står raklång i trapetsen och då och då träffas jag så hårt av vågorna att fötterna slås bort från skrovet och jag faller handlöst in mot båten. Som gast agerar man ju automatiskt lite som murbräcka åt rorsmannen som står skyddad bakom.

Ut i trapetsen igen. Blinka bort vattnet som sprutar i ansiktet och nytt tag kring skotet. Jag behöver inte se seglen utan kör helt på känsla. Vindstyrkan, krängningen och farten säger om jag ska dra eller släppa. F18-katamaranerna är verkligen fantastiska att segla, farten är kittlande och de fungerar lika fint på öppet hav som i skärgården, en bra mix mellan vindsurfing och mer extrema storbåtar.

Rorsman John Bäck är knäpptyst och står med huvudet på jollevis koncentrerat lutat in över båten med blicken fast fokuserad på telltales och vågor. Han skär mellan topparna och dalarna med målet att skroven inte ska gräva ner sig och fastna. För att lyckas krävs grym precision med rodret och finstämmigt samarbete oss emellan. Minsta miss i segeltrim eller styrning och båten kan dyka. I bästa fall tappar man då bara 10 knops fart för ett par sekunder. I värsta fall voltar båten framåt.

Händerna är svullna efter tre och halv dagars slit och på de längre bogarna känner man hur hängselen skär mot höftbenen och bygger på blåmärkena. Jag vaknar på nätterna av att armarna domnar bort och det tar två timmars segling tills blodet börjar cirkulera. Raidsegling tär tufft på kroppen.

Men vi ska inte klaga. Vi har fått bra med sömn, minst fyra timmar alla nätter, förutom första när vi paddlade i mål kring midnatt och kröp ner i sovsäcken vid två. Vi känner oss faktiskt i ganska bra form. Och det är mycket tack vare att vi hela tiden hållit oss i toppen.

Att komma sist ofta måste vara ett helsike. Paustiden startar oftast efter att sista båt gått i mål och det är inte ovanligt att ledarbåtarna får ett par timmar extra i land för meck , mat och återhämtning.

Första dagen kom sista båt med Micael Edler och Martin Åkerlund iland fyra timmar efter oss, bara en timme innan starten skulle gå klockan 06.00. Till Mariehamn kom de fem timmar efter, trötta, kalla, utsvultna.

Jag är imponerad över att de inte gav upp. Men uthållighet var nog det teamets främsta styrka. Gasten värmde upp med att springa midnattsloppet en kväll innan start…

Archipelago Raid med Garmin Sailing Team.
Även om sträckorna är långa är det ofta avgörande att komma iväg bra i starten för att kunna välja sin egen väg. Vissa föredrar dock att jaga och slippa navigera.
 Foto: Thierry Martinez.

Vanligtvis går ”raiden” genom Stockholms skärgård, över Ålands hav, vidare genom Åländska och Finska skärgården och sedan tillbaka. På grund av hårda vindar vände vi dessvärre redan i Åland. Ändå blev det dramatik så det räckte.

Ett mål mat

Vi är storligen tacksamma att kockarna Helena Stenborg och Mats Andersson, vilka servade Ericssonbesättningarna under samtliga stopp i Volvo Ocean Race 2008-2009, följde vår flotta och lagade förstklassig mat en gång per dygn. Resten av tiden intas powerbars och nötter.

Maten missar man aldrig men det tummas på sömnen, då tiden i land ofta går till reparationer. Jag tror alla båtar utom en gick på grund. Det är inte ett vinnande koncept.

Vi gick på grund rejält precis innan Mariehamn och lyckades få tag i en reparatör som trots den sena timmen ställde upp att laga det. Man får inte ha organiserad utomstående hjälp, som rallyteam med teammekaniker osv, men det är ok att utnyttja de resurser som finns på platserna man kommer till.

”Båtdoktorn” gjorde ett rejält jobb men dessvärre blev centerbordet alldeles för tjockt för att passa i trumman och vi fick segla första etappen, över Ålands hav mot Sverige, följande dag med bara ett centerbord.

Väl framme på svenska sidan lånar jag hyvlar, filar och raspar men finner att bästa sättet är att lägga kroppsvikten på det och dra det fram och tillbaka över en sten. Jag fick bort mycket men inte tillräckligt.

Nu fick vi segla vidare på lånad tid med ett annat teams centerbord.

Vårt eget extracenterbord bytte vi bort redan tredje dagen. Anledningen? Under en ceckpoint vid vackra Åländska Rödhamn skulle jag snabbt balansera mig fram på skrovet för att hoppa i land till tutan men snubblade snöpligt så att peket gick av. Rullgardinen gick ner för både mig och rorsman John som satt hjälplös i aktern och såg missären. ”Hur fasen skulle vi kunna fixa det här? Inga reservdelar och en timme till start”. Efter några minuters depression hörde vi en röst från ovan. Den kom från vår ihärdige konkurrent Martin Hållsten:

– Jag har ett förslag till er! Vi har två aluminumhalvor som ni kan surra fast och laga peket med.  Men då vill vi låna ert extra centerbord!

De hade gått på rejält och trasat sönder sitt ena centerbord och kunde inte fortsätta utan ett nytt.

Dealen var i box men vi hade bara 40 minuter till start… Medan andra besättningar tog sig tid att äta bullar från det närliggande mysiga cafét var det snabba ryck som gällde för oss. Ingen återhämtning, ingen mat, inget vatten. Men vi hann till starten och peket verkade hålla.

Snäva marginaler
En ny regel i 2009 års race är att det är tillåtet att använda GPS med kartplotter. Ett lyft tycker de flesta då det är näst intill övermänskligt att kartnavigera i världens mest stentäta vatten, samtidigt som man står i trapets i 20 knop. Men verkar inte förbättra haveristatistiken.

– Lyft skrovet! Nu! skriker John plötsligt och jag skotar hem och lutar mig inåt så att lovarts centerbord lyfts ovan ytan. Han har just tagit fram GPSen för att dubbelkolla farligheterna.

– Ha ha, nära ögat, vi seglade just över en 0,7a!

Det hade kunnat betyda slutet för oss. Men det finns ingen tid till reflektion. Någon minut senare är incidenten glömd. Ibland vet man att det kryllar av grynnor runt båten men satsar ändå eftersom man vågar segla med snävare marginaler med kartplotter i hand. Ibland går det. Ibland inte.

Haverier
Hela fem team tvingas bryta på grund av grundstötningar och skörade segel. Vi seglade också väl mycket på marginalerna navigationsmässigt och när vi nådde Grinda för ett entimmes stopp näst sista dagen, trodde vi att tävlingen var över även för oss.

Centerborden hade naggats igen och vi hade ett hål i ena skrovet. Halva etappen till Grinda seglade vi med hela aktern i babordsskrovet vattenfylld. Vi kunde knappt segla för styrbords bog men eftersom det blåste kuling i byarna gick vi som satan för babord och lyckades ändp bli topp tio och hålla kvar chansen till en bra placering totalt.

Men vi kunde inte fortsätta så och hade ingen lösning på problemet. Påverkade av brist på sömn och mat och med mycket meckande i ryggen började motivationen tryta.

Det var inte kul längre.

”Varför håller jag på med det här”, hann jag tänka lika många gånger den dagen som under hela Volvo Ocean Race.

Men viljan att vinna tog över, inte minst tack vare alltid glada och hjälpsamma Team Audi med Hanse Thorslund och Anders Lewander, samt ett par andra besättningar som peppade och lånade ut ett klistermärke till att täcka hålet. Vi sågade och tejpade återigen ihop centerborden, täckte hålet och hann precis till start.

Skam den som ger sig. Vi tog ledningen efter första checkpointen och trots att lagningen på ena centerbordet gick upp direkt och vi bara kunde segla med ett resten av dagen lyckades vi komma i mål som fyra.

Vinnarskallen
Inför sista etappen hade vi fått ny motivation. Målet att prestera bättre än förra årets sjätteplats var nåbart. Vi hade tappat greppet om tredjeplatsen men hade fortfarande chans till fjärdeplats.

Än mer spännande var kampen om vinst. Skulle det bli svenskt eller franskt?

Team Thule med Martin ”vinnarskallen” Strandberg, som har två OS i Tornado och två raider i ryggen, hade seglat bra näst sista dagen och vunnit båda etapperna med gasten Johan ”navigeringsoraklet” Örtendahl. Nu låg de bara tre poäng efter den franske flerskrovsfantasten Eric Proust som seglar sin sjätte raid.

Brittiske bankmannen William Sunnucks och gasten Simon Farren hade smällt hårt på grund och sumpat sina tidigare fina chanser till vinst.

Vinden växlar från 1 till 8 m/s och det blir en knepig och frustrerande kryss in mot målgången vid Lidingö där också starten ägt rum.

Det blir avgörande att hamna rätt i varje sund, paddla vid rätt tillfällen och aldrig missa ett vindstråk. Minst sagt psykiskt påfrestande med många omkastningar i resultatet.
De enda som seglar riktigt stabilt är Team Thule som dominer och välförtjänt tar hem segern framför fransosen.

Tredje gången gillt för Strandberg.

Strandberg och Örtendahl vinner Archipelago Raid.

 Foto: Thierry Martinez.

Intervju med Martin Strandberg:
Vilken var er nyckel till framgång?
– Förra året var vi taktiskt och navmässigt bättre än främste konkurrenten Eric Proust. Vi saknade bara farten och efter mycket segeltestande innan starten i år kom vi ikapp på den punkten.

Martin_Strandberg_och_Johan_OrtendahlViktigaste egenskaperna?
– Envishet, att aldrig ge upp.

Hur kändes det att vinna?
– Jäkla gött! Har ju kommit trea och tvåa innan. Var faktiskt nervös eftersom vi fokuserade så mycket på att vinna. Man måste tycka att det är roligt längs vägen för att det ska gå bra. 

Kommer du att göra det igen?
– Kanske, men då inte främst för att vinna utan för att raiden är bland det roligaste man kan segla. Framöver vill jag gärna hitta nåt annat som triggar mig. Segla mer flerskrov lockar.

Johan Örtendahl:
Vad var svårast under raiden?
– Mentalt, när det gick dåligt. Om vi skulle vinna var vi tvungna att prestera bra på varje etapp. Vi gjorde en tabbe över Ålands hav, gick till fel checkpoint och kom åtta. Att vara efter redan från början var inte kul. Alla svordomar som finns ekade över Ålands hav men vi bet ihop och kom igen.

Bästa ögonblicket?
– När vi korsade mållinjen. Världens största glädje.  Det största i min seglingskarriär. ”Raiden är en komplett kappsegling som kräver stor uthållighet, psykiskt och fysiskt, navkunskap, fart, effektiv planering, och bra rutiner även i land.

Relaterade artiklar

Emirates Team New Zealand’s launch ‘Te Kāhu’ test boat in Auckland

America´s Cup – Nya Zeeland satsar på motorbåt!

Nacra 17 crash.

Vansinnig vurpa fångad på film

batar_segelbatar_2018_Fountain45_Ingang_Fountain45Ingang

Fountaine 45 – ljusare, rymligare och snabbare

racing_bankappsegling_2018_SailGP_Ingang_SailGPIngang

SailGP – tunga namn krigar i 50 knop!