På väg mot Deception Island

Redaktionen

Redaktionen

Isberg vid AntarktisVi är på väg till Deception Island, fritt översatt Bedrägeriets Ö eller Missuppfattningens Ö. Även Illusionens Ö skulle fungera. Ordet Deception har många tvetydiga betydelser, vilket väl stämmer överens med verkligheten på denna märkliga ö i Antarktis.

Deception Island är en varm vulkanö, fortfarande aktiv, som med sin kratertopp sticker upp ur Antarktis iskalla vatten. En kolsvart lava-ö ensam i ett land som till största delen består av vita glaciärer. En ödslig och övergiven ö i ett lika ödsligt landskap.

Text o Foto: Hasse Bauer (som seglade till Deception Island 2004)

Samtidigt är Deception-ön ett stort turistmål. Närmare 10 000 turister besöker ön varje år under januari och februari. Det är bara då, under den Antarktiska sommaren, som turister ombord på kryssningsfartyg och en och annan seglare kan ta del av öns mystik. Det är då det är isfritt inne i den jättelika kraterviken.

Vulkanbergets cirkelfomade kratertopp ligger i höjd med havsytan och bildar därmed en stor lagun med flera platser som erbjuder skyddade hamnar för både rykande stormar och jättelika isberg. Kratertoppen har en öppning på östra sidan och där går det att ta sig in med båt från havet.

Ingen fyr, ingen båt, ingenting i sikte. Bara svart natt.  Vi närmar oss Deception Island och på radarskärmen får vi eko från land. Vi söker efter öppningen, det lilla sundet i kratertoppen. På radarskärmen ser vi ett mörkt område mellan två ljusgröna landmassor. Där ska vi in, in i sundet Neptunes Bellows.

Sen ser vi fyren, några svaga vita blänk, inte kraftigare än de på en normal lysboj. Femtio meter till land på var sida, men något land ser vi inte. Vi girar styrbord och kommer in i Whalers Bay. Klockan är fyra på morgonen och det dröjer ytterligare någon timme innan gryningen sätter ljus på Deception-ön och Whalers Bay.

Whalers Bay behöver knappast översättas. De flesta vet att det betyder Val-viken, men det riktiga namnet borde vara Nya Sandefjord. Det var så de norska sjömännen och valfångarna kallade viken där de byggde en av Antarktis första och största valfångarstationer för närmare 100 år sedan.

De riktiga svaren på Deception-öns dramatiska historia får jag först efter några månader, väl hemma i Sverige igen. Jag ringer upp Gustav Rossnes på Riksantikvaren i Oslo. Han ska enligt Hvalfångstmuseet i Sandefjord vara en expert på Norges sydligaste valfångststation. Mycket riktigt.

– Mannen bakom den norska stationen på Deception-ön hette Adolf Amandus Andresen. Han har oförtjänt kommit i skuggan av de mer berömda C. A. Larsen som startade valfångst-stationen i Grytviken på Syd-Georgien och Christensen som ofta nämns som den person som startade stationen på Deception-ön, säger Gustav Rossnes.

– Tråkigt, fortsätter Gustav, för Andresen var inte bara en pionjär och innovatör bland norrmän i Antarktis utan även en charmig och hjärtlig person.

Andresens levnadsöde var minst sagt äventyrligt. Likt Carl A. Larsen och Christian Christensen växte Andresen upp i Sandefjord. Tidigt gick han till sjöss och hamnade till slut i södra Chile.

Där vid Magellans Sund, vid de höga bergen i Patagonien och de kalla och stormiga vattnen runt Kap Horn såg han en framtid. Han bosatte sig i staden Punta Arenas och jobbade på små fartyg. Från däcket kunde han se val i mängder, knölvalar, blåvalar och vikvalar. Det här var tidigt, 1894 och boomen för valfångst var än så länge i sin linda.

Det gick bra för Andresen. På bara några år skapade han en liten flotta av valfångstbåtar, samtliga byggda på Framnäs-varvet. 1906 gav han sig iväg söderut på en valfångstexpedition till Syd-Shetlandsöarna och Antarktiska halvön.

Det var då, i Bransfield Strait, som han för första gången såg den svarta vulkanön. Hans båt stävade in genom Neptunes Bellow och han förstod vilken bra bas för valfångst den stora viken direkt om styrbord skulle kunna bli. ”Nya Sandefjord”.

Dimman är inte värre än att jag ser land. På stranden väller det upp vit rök, ungefär som när de sista resterna från brasan i öppna spisen ligger och pyr. Det är Deception-öns inre som gör sig påmind. Varma, underjordiska källor trycker upp 80-90 gradigt vatten som rinner från stranden ner i fåror till det iskalla havsvattnet. Här har naturen skapat sin egna ångbastu.

I diset skönjer jag några byggnader, slitna och övergivna. Hela Whalers Bay är insvept i ett gråtonat töcken ? grått dis, svart lavastrand, vit rök, grå byggnader.

Stilla. Tyst. ödsligt.

Gråskalan bryts en dov rödbrun nyans.  Det är färgen på de gamla rostiga tankarna till valkokeriet, cirka 10 meter höga och säkert med en diameter på över 20 meter. Tankarna eldades på som stora tryckkokare för att skapa vattenånga som i sin tur användes för att framställa olja från de slaktade valarna.

Det var här de slet, de norska valfångarna med Andresen i spetsen.  Med hjälp av Gustav Rossnes efterforskningar träder det fram en bild om hur det såg ut här för nästan 100 år sedan, till och med före de stora tryckkokarna kom till ön.

” – efter en skarp gir breder valstationen ut sig, säkert skyddad i en ganska stor vik som tillhör den ännu större kraterbassängen på denna märkliga och ändå pittoreska ö. Vi ser två tremastade segelfartyg och två större ångbåtar omringade av flera mindre ångdrivna valbåtar?Rester från valar flyter omkring i viken och valkroppar som väntar på att bli slaktade ligger långskepps vid de olika båtarna. Stanken är olidlig.”

På stranden framför de övergivna byggnaderna sträcker en päls-säl stolt upp sin spetsiga nos. Arrogant, med avvaktande blick och neddragna mungipor verkar den vilja säga: ”Kom inte hit! Det här är mitt område”.

Vi smyger fram på huk men kommer för nära. Direkt visar sälen sina tänder. Vi ryggar tillbaka och förstår att vi inte ska gå närmare. I stället gör vi en vid sväng för att komma upp till byggnaderna. Det gråa diset förstärker den ödsliga och övergivna känslan av att vara på en minst sagt, ovanlig plats.

En gulrostig gjutjärns-spis, stor nog att en gång ha fungerat för att ge varm mat åt 200 man står ensam kvar på en husgrund. Väggar och tak har rasat, men grunden och cementtrappan är kvar. En ensam pingvin hoppar lojt ner för trappan när vi närmar oss.

Plankor och husrester ligger kvar runt marken, som om huset rivdes igår. Det var här i mässen de åt och fick en stunds vila, valarbetarna på stationen Hektor.

Bakom mässen ligger baracken där manskapet bodde. Det är något av ett under att den fortfarande står kvar. Stora delar av väggarna är borta, men taket är kvar även om det bågnar betänkligt på sina ställen. Norska tegelstenar ligger utspridda lite var stans, kollagret är fullt till hälften. Trappan upp till vinden ser ut att kunna ramla ner när som helst, men det är ändå värt ett försök att ta sig upp.

Uppe på vinden ligger gamla tidningar slängda. Tidningarna är brittiska och från 1956. Det var på den tiden baracken och Hektors andra gamla byggnader nyttjades av British Antarctic Survey.

Engelsmän bedrev forskning på ön, även om bemanningen av Deception-stationen framför allt var ett politiskt spel för att göra anspråk på den här delen av Antarktis som brittiskt territorium. Under andra världskriget hade britterna till och med en topphemlig bas i Hektors gamla byggnader. Uppdraget gick under kodnamnet Operation Tabarin och hade till syfte att befästa brittisk mark i den här delen av världen.

I dag lyder Antarktis under ett fördrag, en sammanslutning av länder där bland andra Norge var en av de första att ingå. Fördraget har skapat en mängd regler för att trygga Antarktis framtid som en kärnvapenfri, icke nationalitetsbunden jättelik nationalpark för att ge en enkel förklaring på The Antarctica Treaty.

Mitt på den svarta lavastranden, övergiven och ensam ligger timmerman Hans A. Culliksen begravd. Ett enkelt, vindpinat träkors berättar att han föddes den 7 april 1871 och dog den 4 januari 1928, 56 år gammal.

Hans Culliksen dog med andra ord två år före valfångstationen Hektor lades ner och övergavs. Vem var han? Hur dog han? Varför ligger graven helt ensam på stranden? Min nyfikenhet får inga svar när jag står där framför hans grav denna disiga dag på Deception-ön.

 

 

Relaterade artiklar

Sorry, we couldn't find any posts. Please try a different search.