Du är här:Hem Kunskap Båtjuridik Promillegräns till sjöss

Promillegräns till sjöss

Promillegräns till sjössSedan 1999 finns en promillegräns till sjöss. Men hur den ska tillämpas är långt ifrån klart. Professorn i sjörätt, Hugo Tiberg, analyserar problemen.

 

Sjölagen har sen många år förbjudit sjöfylleri. Någon promillegräns har man inte velat införa, för att en sådan inte passar alla de varierande förhållanden som råder till sjöss. Från sommaren 1999 finns lagen där i alla fall.

Sjön kräver en regel för alla fartyg, från roddbåtar och kanoter till racerbåtar och tankfartyg, för skilda uppgifter från utkik till navigatör och befälhavare och för skilda vatten från stilla insjöar och åar till världens oceaner.

Andra problem är att fartyg är bostäder för de ombordvarande, att de inte kan lämnas parkerade vid en vägkant, att kompetensbevis inte krävs för alla och att styrning sällan är den viktigaste uppgiften ombord.

Sjölagens regel förutsätter att domstolarna gör en bedömning av sådana omständigheter och sätter sig in i vilken nykterhet som är motiverad för varje särskild situation.

Är förhållandet "billiknande" är det skäl att hämta ledning från vad som föreskrivits för biltrafiken, men i andra fall får man modifiera alltefter vad sysslan och situationen kan kräva. Hur nykter måste kocken vara vid en överhavssegling för att alla ska få den mat som säkerheten kräver?

Dessa problem har allmänheten inte uppfattat och knappast heller de domstolar som bara tillfälligt behandlar sjöfyllerimål.

Allmänhet och riksdag har tryckt på om en promillegräns, utifrån tron att det inte finns anledning att bedöma sjölivet på annat sätt än vägtrafiken. Det tycks vara en spridd uppfattning att vi som kritiserar bilregler till sjöss vill se mellan fingrarna med onykterhet, och det talas om den "starka båtlobbyn" som har lyckats hindra införandet av en promillegräns om 0,2o/oo för vanlig sjöfylla och 1o/oo för grovt sjöfylleri!

Tyvärr har kravet på en onyanserad promilleregel stärkts av domstolarnas oförmåga att rätt gradera kraven, och det finns t.ex. domar som godtagit upp emot 2 o/oo eller ännu högre alkoholhalt hos en ensam motorbåtsförare som vanligt sjöfylleri, medan man vid olyckor eller regelbrott har varit beredd att sänka den praktiska gränsen för grovt brott neremot bilgränsen 1o/oo .

Framför allt har domstolarna visat sig inte förstå uppdelningen av funktioner på båtar och bestämningen av vem som ska vara hur nykter.

De okunniga påtryckningarna mot myndigheterna resulterade i ett uppdrag från riksdagen att införa en promillegräns, och regeringen tillsatte enligt det uppdraget en utredning, som slutligen lett till ändring i sjölagen från 1 juli förra året. Det har knappast varit en idealsituation för en lugn och objektiv bedömning av verkliga behov, men utredningen och justitiedepartementet har ändå kommit till en kompromiss som inte är alldeles hopplös.

Man har nöjt sig med en gräns på 1 o/oo för grovt sjöfylleri och överlåtit den vidare bedömningen åt en framtida utredning. Den föreslagna regeln är så utformad att vid bedömning av om sjöfylleri är grovt skall man särskilt beaktas om vederbörande haft minst 1 o/oo alkohol i blodet. Dessutom skall liksom förut beaktas hur han faktiskt var påverkad, vilken uppgift han hade ombord och vilken fara för sjösäkerheten som framförandet av båten eller fartyget kunde medföra.

Med tanke på domstolarnas svårigheter hittills att skilja problemen från vägtrafikens kan man räkna med att regeln i praktiken kommer att ge en sänkning av gränsen för grovt sjöfylleri för dem som styr, men hur man kommer att tillämpa reglerna för andra ombord förblir nog lika oklart som hittills.

 

Skriv ut