Du är här:Hem Bloggar Båtfeber Seapilot 2 Star 2015 – tvåmanskampen

Seapilot 2 Star 2015 – tvåmanskampen

Pac Man ikapp puffFölj med Jimmy Hellberg på Sveriges största tvåmanskappsegling som pågår över fyra dygn och 300 sjömil. Det blir täta strider, initierade kappseglarstrategier och en insikt i hur det är att segla SeaPilot 2 Star med höga ambitioner. 

Det blev stressigt inför start av årets Seapilot 2 star. Pac-Man skulle få nytt storsegel, ny bom och ett nytt roderarrangemang som tillåter att lovartsrodret flöjlar. Det blev många sena kvällar innan start. Men arbetet skulle förhoppningsvis löna sig.

Min medseglare i år var Per Svanberg, en gammal vän till mig från vindsurfingtiden. Pelle, som jag kallar honom, är en mycket duktig seglare och dessutom stor och mycket stark – en perfekt resurs på en krävande båt som Pac-Man alltså!

Vi hade fem mål med seglingen, vissa mer seriösa än andra då vindarna är helt avgörande:
1. Vinna klassen (Beräknad SRS-tid).

2. Vara snabbast runt banan (Seglad tid totalt)

3. Ta Line Honors (alltså först över mållinjen i Oxelösund)

4. Vinna totalt (SRS)

5. Slå banrekordet

Mer vila men bättre segling
Upplägget av årets race var lite annorlunda än tidigare. Alla båtar startade på förmiddagen med målgång runt midnatt och ny gemensam klasstart följande morgon. Detta innebar mer vila i hamn för de flesta, förutsatt att man seglat snabbt och inte fastnat i bleke.

Innan racet var det många som menade att detta gjorde seglingen mindre utmanande, att det hela förvandlats till en larvig eskadersegling. Jag tror dock att de som ställde upp i år inte håller med. Jag gör det i alla fall inte.

Visst skulle man kunna ta det rätt soft och sätta på autopiloten, sova lite under etapperna och sedan sova ännu mer i hamn – seglingen blir vad man gör den till. Men ombord på Pac-Man körde vi 100 procent från start till mål och pushade ännu hårdare än förr då vi visste att vi skulle få en full natts sömn i hamn. Efter 12-15 timmars hård aktiv segling med konstant trimmande, segelbyten, styrande och taktiskt tänkande var vi helt slut. Efter tre sådana dagar på rad – ja… i dag när jag skriver detta så är jag mos.

RadarparetBesättningen på Pac-Man med Per Svanberg (t v) och Jimmy Hellberg. 

Första benet som startar inne i Oxelösund och går till Visby började med kryss ut till fyren Grässkären. Vi kom iväg på skottet i starten, längst upp i lovart, och kunde sedan kryssa ostört i sydostlig riktning ned till Grässkären. Därifrån blev det en tight reach, alltså halvvind, något av en favoritbog för Pac-Man som loggade ca 10 knop stadigt de cirka sex sjömilen till märket Kränkan NO.

Vi drygade ut vår ledning på fältet med lite mer än en halv sjömil på denna sträcka. Sedan kom vi ut på havet, rundade Gustav Dahléns fyr för att sedan avverka ca 65 distans på en rätt tuff bidevind, fullt hemskotat, dessutom med lite medström så vågorna blev extra korta och elaka.

Uthalet går av!
Strax efter rundning av Gustav Dahlen ökade vinden till ca 8m/s. Jag skulle plana ut storen och drog i uthalet som då smällde av. En dyneematamp som höll i utväxlingen av uthalet hade skurits av inne i den nya kolfiberbommen. Jag hade antagligen missat en kant som var för vass.

BommenUtväxlingen inne i bommen till uthalet skavdes av.

Vi tog snabbt beslutet att ta ett rev då vinden ändå var så pass stark. Båten seglade kanon med det nya storseglet och ett rev. Men det blev en tuff resa. Det var kallt, blött och extremt stampig sjö. Båten kraschade in i vågorna gång på gång och vi tappade lätt en knop i fart efter en hård landning.

Snart mojnade vinden till ca 6 m/s och vi var ganska snabba med att slå ut revet för att få tryck att orka igenom den stökiga sjön. Vi drog ur rev ett och använde detta som uthal, rev två sitter för långt fram på bommen för att kunna fungera som uthal. En kort stund senare ökade vinden såklart igen, denna gång till över 10 m/s och nu hade vi inte längre möjlighet att ta rev ett, och rev två skulle innebära för lite segelyta… Det blev att försöka härda ut.

Bättre trim med nytt segel
Det visade sig att det nya storseglet med lastbärare huvudsakligen i kolfiber var så stumt att riggen krummades när man skotade riktigt hårt, detta var inte möjligt med det gamla storseglet och eftersom Pac-Man har en B&R-rigg som saknar både häckstag och backstag så är trimmöjligheterna väldigt begränsade. Men nu hittade vi alltså en ny växel som innebär att den stora skotlasten tillsammans med den stumma duken i kolfiber rår på att krumma masten, vilket ger ett planare storsegel.

Tack vare detta fullkomligt skenade båten! Helt otroligt – 10m/s med full stor, utan inslag. Och det trots att det nya seglet är fem kvm större än det gamla.

StorsegelAtt uppgradera segelgarderoben kan vara både utmanande och väldigt belönande. Det nya storseglet har stumma lastbärare i kolfiber och större fathead.

Vi flög fram i den stökiga sjön med farter som vi annars bara sett på smult vatten! Spåret att styra i var dock extremt smalt och det kändes som ren överlevnad, så det var en lättnad när vi närmade oss Gotlands kust och vinden började lägga sig.

Stora konkurrenteras framfart
Våra konkurrenter i betydligt större båtar som Arcona 430 fick kämpa hela vägen över havet för att komma ikapp men när vi väl siktade Visby var de väldigt nära. Vår strategi för detta ben var att segla koncentrerat, fokusera på våra konkurrenter och minimera förlusterna till dem då detta är deras starkaste bog och vår svagaste då vår båt är betydligt kortare.

Zelma, en Arcona 430 med Johan Zellman och Bertil Janmark ombord, var just i lovart om oss och de slog när vi började närma oss Gotlands kust. Vår taktik var att hänga med våra konkurrenter så vi slog strax efter för att bevaka dem löst så de inte skulle kunna rinna iväg i egna vindar. Vinden hade vid detta tillfälle vridit mer mot ost vilket gjorde att vi fick sjön rakt i näbben på den nya babordsbogen. Båten stod bara och nickade och vi fick aldrig upp farten, Zelma med genua och 3gg så stort deplacement hade både kraft och tyngd att pressa igenom sjön. Hon rann snabbt iväg från oss nu.

Vi tog beslutet att slå in mot kusten och gå nära land för att få våglä och förhoppningsvis ett lyft nära land. Vi var tvungna att segla igenom en zon av mycket lätt vind så det tog tid att komma in till kusten, men väl inne kunde vi slå och göra ganska god fart med bra höjd och nästan hålla en kurs rakt på Visby. Zelma hade dock runnit på väldigt bra och seglat till sig en ledning på ca en sjömil ute till havs. Hon hade dessutom helt korrekt slagit på varje litet vindvrid, vilket också betalade sig.

Svag tröst på första etappen
De sista sjömilen i skymningen in mot mål var väldigt behagliga jämfört mot tidigare. Lätt vind och betydligt mindre sjö. Vi gick i mål 11 minuter efter Zelma. Men eftersom hon har en pinne lägre SRS-tal än Pac-Man så var hon 27min före på beräknad tid. En annan Arcona 430 ”Pingu” låg också före oss samt IMX 40 ”Foxy Lady” med rutinerade Richard Bergkvist och Johan Kaljo och med ett SRS-tal 6 pinnar lägre än oss ledde de med 11min över oss.

Vi var alltså fyra i vår grupp just nu. En svag tröst var att vi hade alla Aspect 40:or bakom oss. På totalen låg Zelma på 6:e plats, Foxy Lady på 11:e och Pac-Man på 25:e, 38 min efter på beräknad tid. Svårt att säga varför vi tappat så mycket. En anledning var definitvit för att vi fick kryssa första biten efter start medan de tidigare grupperna hade sträck, och alltså även hade mer öppet mot Kränkan NO. Hursom så var det bara att ta nya tag på nästa etapp, vinden kan ju vara till vår fördel då istället! Vi var rätt mosiga efter denna stökiga etapp så det gjorde gott att få sova en hel natt och att få torka upp.

Smart knep i lättvinden
Ben två från Visby till Oskarshamn blev avkortat då rundningen ”Västerviks angöring” utgick. Detta på grund av att prognosen lovade lätta vindar. På morgonen sköts starten för startgrupp 1 up med 45 min på grund av detta. Vår start gick cirka tre timmar senare, kl 11:42. Vinden var fortfarande lätt och strax utanför Visby stängdes fläkten av helt. Ett inte helt ovanligt fenomen då sjöbrisen, innan den kommit igång, motverkar gradientvinden. Vi blev dock liggande i nästan tre timmar. Mycket frustrerande att se på AIS:en hur de andra startgrupperna (utom grupp 6 som också fastnade) seglade snabbt runt 7 knop mot Ölands norra udde.

När det var som värst tryckte strömmen oss tillbaka mot Visby, det såg rätt kul ut på AIS:en hur båtarna loggade 0,2knop åt ”fel” håll. Vi rullade då in vårfock som slog sönder den lilla vinden som fanns.Ett fullattat storsegel står ju som en solid vinge och ger driv av bara vågornas rörelse och högst upp i masttoppen finns det nästan alltid lite vind kvar som driver och då gör ju en fathead extra nytta.

Detta lilla trick gjorde att vi loggade 0,7 knop i rätt riktning en gaska lång stund medan våra konkurrenter loggade 0,2 knop i fel riktning. Ett netto på nästan en knop gjorde att vi ledde med några sjömil över våra konkurrenter när vinden kom tillbaka. Den fyllde dessutom på utifrån havet först så avståndet till de närmast Gotland blev snabbt ännu större.

Till Zelma hade vi som mest ca 4,5 sjömil. Bättre hade IMX 40 Foxy Lady klarat sig som kom ut ur bleket ungefär samtidigt med oss, men hon hade också startat 12 min tidigare för att alla båtar inte fick plats på den korta startlinjen inne i Visby hamn, man hade därför delat in klass 7 i A, B och C med 6 min mellan varje. Det blev nu ett dragrace mot Ölands norra udde, för brant för några undanvindssegel så vi seglade med endast fock och stor. Vi lyckades ändå hålla ledningen mot Zelma och utöka ledningen mot Foxy Lady. Strax innan Ölands norra vred vinden mot och vi fick kryssa ned mot Blå Jungfrun.

Zelma seglade taktiskt väl här och utnyttjade ett kraftigt västvrid att kapa nästan två sjömil på oss, vi var vi detta tillfälle nästan nere vid Blå Jungfrun och hade därmed inte nån större nytta av detta västvrid, tvärt om innebar det ytterligare kryss in mot målet i Oskarshamn, en sträcka på ca 10 sjömil där båtarna från startgrupperna innan sträckt utan att kryssa.

På detta ben hade vi trots allt tagit ledningen över Zelma men Foxy Lady ledde nu istället gruppen med 10 min över oss. Otroligt vad en skillnad i starttid på bara 12 min kan betyda om väderläget är ostabilt, Zelma hade nu tappat 34 min på denna etapp och låg nu 18 min efter Foxy Lady. Zelma hade garanterat inte tappat lika mycket, om något alls, om alla i grupp 7 hade startat samtidigt. För att inte tala om totalen. Ledarbåten Diva 39 Silfverfågel med Pontus Brenter och Kristian Hertzberg från startgrupp 4 hade startat 1 timme och 42 min före oss i Visby och hade nu en ledning på beräknad tid på ca en och en halv timme över oss, ett i princip ointagligt försprång och vi hade nu rasat till 36:e plats på totalen.

Det var dock inte lika mörkt för alla, tvåan Lady Stardust, en Aphrodite 29 från startgrupp 1 låg bara 26 sek efter ledande Silfverfågel, så det var tight i toppen.

Sista etappen, 106 sjömil mellan Oskarshamn och Oxelösund
Prognosen tydde på ganska lätta vindar runt väst. Vi startade med vår största gennaker hissad. Men halvvägs till Blå Jungfrun började vinden avta och vrida emot, vi satt upp en plan Code 1, men vinden vred emot ytterligare. Det var sjöbrisen som höll på att kicka in.

Code 1Code 1 hissad på väg ut till Blå Jungfrun

Lagom till rundning av Blå Jungfrun var sjöbrisen igång med ca 7 m/s rak sydlig vind, alltså läns med svag skärning. Zelma och Foxy Lady var nära bakom.

Vi försökte gippa strategiskt när vinden vred med, samtidigt ville vi inte separera oss allt för mycket mot Zelma och Foxy Lady så taktiken var att inte gå ut på någon kant och måla in oss i något hörn. Vi loggade stadigt över nio knop och över 10 knop i byarna, Pac-Man käkade distans snabbt och vi kom ikapp den ena startgruppen efter den andra.

Vi ökade avståndet mot våra konkurrenter i klassen och klättrade raskt på totalen, det var klart uppmuntrande även om vi visste att vi aldrig skulle kunna nå hela vägen fram, men vi kanske skulle hinna först i mål och det vore ju en tillfredställese att starta sist, segla om alla 85 kvarvarande båtar (tre hade brutit hittills) och gå först i mål. På prognosen såg det ut som att det framåt kvällen skulle vara mindre vind inne vid land och sämre vinkel ute till havs, vi ville alltså hålla oss någonstans där emellan och samtidigt ungefär i linje med våra största konkurrenter, Foxy Lady och Zelma.

Seabrezze gennakerSjöbrisen har just kommit, största gennakern uppe efter rundning av Blå Jungfrun på sista etappen. Pac-Man äter distans snabbt!

När sjöbrisen dog ut och den västliga gradienten kom tillbaka var det rätt stökigt ett tag, allt från kryss i frisk vind till ingen vind alls innan det började stabilisera sig – mycket svårseglat alltså.

Vi var dock rätt nöjda med att vi fått syn på ett mörkt regnmoln som kom ut från land, vi slog in mot detta moln och som i en textboksmanöver fick vi ett stort motvrid och alltså ett jättelyft på andra bogen som hjälpte oss att kapa värdefulla metrar till båtarna längst fram i fältet.

De kommande timmarna var vinden mycket ostabil och vi fick göra många segelbyten. Vindinstrumentet antydde att det fanns rätt mycket vind, runt 4 m/s i masttoppen, men vinden kom inte ner till ytan, vilket gjorde det mycket svårt att trimma seglen och båten kändes helt död.

Bara en sjömil fram, något åt lä, låg Silfverfågel, hon loggade stadigt mellan 6-7 knop medan vi låg i allt mellan 3 till 6 knop – otroligt frustrerande!

Vid ett tillfälle var jag tvungen att fälla upp kölen för att kontrollera att det inte hade fastnat något, det var som att segla i sirap men det visade sig att Silfverfågel helt enkelt låg i en helt annan vind, trots att vi var så pass nära. Vi kämpade i timmar för att komma ner till hennes spår utan att gå för lågt så att båten stannade, vi seglade nu med ett för säsongen nytt segel – en nyutvecklad gennaker att fylla hålet mellan den mycket plana Code 1:an och den djupa A2:an.

GennakerDen nya gennakern visade sig vara mycket allround och funkade inte minst super på branta bogar.

Detta nya segel är en slags hybrid någonstans mellan en Code 2 och A3. Det har en vridstyv lina i förliket så att det går att rulla in seglet men väl utrullat släpper man på fallet en bra bit för att seglet skall få sin naturliga form som projicerar förliket framåt. I lättvind som det var nu så bygger Pac-Man mycket skenbar vind, Vi hade en sann vindvinkel på ca 135 grader men den skenbara vinden var runt 75. Så fort vi föll lite för mycket så tappade vi en knop varför det tog lång tid att komma ner till Silfverfågels spår. Ytterligare några hundra meter i lä låg J/105:an Joan. Dessa var de enda två båtarna kvar framför oss i fältet så det såg ut som att vi hade en god chans att ta line honours.

Tuff kamp mitt i natten
Vi närmade oss Silfverfågel i hennes kölvatten och vi hade kurs rakt på Gustav Dahlén. Jag trimmade konstant gennakern i lä och autopiloten styrde. Pelle som ständigt höll koll på taktiken och övriga fältet på AIS:en – allt för att försöka tyda var vinden fanns – sa åt mig att komma upp lite så att vi kunde gå om Silfverfågel i lovart. Jag ville helst inte lova då vi jobbat så länge med att komma ner men att gå om Silfverfågel i lä skulle aldrig gå i den lätta vinden, så det var bara att komma upp några grader.

Silvferfågel svarade med att lova hon med. Sida vid sida blev detta en vild kamp om vem som kunde segla högst med undanvindssegel. Båtfarten ökade, och jag fyllde lovarts vattenballasttank för att hålla Pac-Man på fötter. Med full tank och hårt skotad gennaker på 100 kvm skenade vi nu fram i natten med 9 knops båtfart, 40 grader från rhumbline!

Det tog några minuter men när vi väl var om föll Silfverfågel av. Vi hade vid detta läge seglat många hundra meter längre väster ut, närmare land och där var vinden mycket svagare. När vi nu föll ner på vår ursprungliga kurs var båtfarten inte mer än 4 knop. J/105 Joan som hade hållit ett lågt spår med gott om vind loggade stadigt 7knop. Hon hade dessutom dragit ifrån ca en halv sjömil medan vi krigade i lovart på helt fel kurs med Silfverfågel.

Det tog lång tid att komma ner till vinden igen, Silfverfågel bytte till en djupare spinnaker men Pac-Man bygger som sagt för mycket fartvind varför vi kunde behålla vår lite planare gennaker då vinden var så lätt. När vi väl var nere i den starkare vinden igen hade Joan runnit iväg två sjömil till och var nu 2,5 sjömil framför oss, fortfarande i bättre vind.

Fartskillnaden var för liten för att vi skulle kunna hinna ikapp henne innan Gustav Dahlén som det nu bara var ca 20 sjömil kvar till.

Det var en fantastisk natt, slör 5-6 m/s, platt vatten och Pac-Man loggade drygt 8knop. Helt underbar segling. Vi sa det flera gånger, ”Det här är magiskt!”.

När Joan rundade Gustav Dahlén låg hon exakt en sjömil före oss. Nu återstod ca 12 sjömil kryss till målet inne i Oxelösund. Till en början loggade vi nästan en knop mer än Joan och vi låg dessutom på insidan av ett 10-gradigt vindvrid.

Detta hjälpte oss att snabbt kapa distans. Men ju längre in i skärgården vi kom desto mer mojnade vinden och det blev då svårare att hålla fart i Pac-Man med hennes lilla fock. Samtidigt fick Joan utdelning på sin Genua. Det blev ett matchrace nästan hela vägen in i mål där vindvriden blev avgörande. Vi kunde tillslut korsa mållinjen några hundra meter för Joan.

Joan slutade på fjärde plats totalt och på andra plats i grupp 4. Silfverfågel vann grupp 4 och knep även totalsegern med hela 57 minuters marginal.

VinnarenTotalvinnaren Diva 39 Silfverfågel med Pontus Brenter och Kristian Hertzberg.
Foto: Erik Barkefors.

Pac-Man klarade tre av våra fem mål med spik i klass 7, ”Line Honours” och snabbast seglad tid runt banan. Vi slutade åtta totalt och missade banrekordet från 2011 med ca 4 timmar, inte ens nära alltså… Sikta på stjärnorna, träffa grantopparna.

Alla resulta samt mer bilder och media finns på www.seapilot2star.se.

Inledningsfoto: Erik Barkefors.

Publicerades: 2015-06-01

Text: Jimmy Hellberg

Skriv ut

Bloggen "Båtfeber"

Jimmy HellbergJimmy Hellberg har kronisk båtfeber och är en av Sveriges mest aktiva amatörkappseglare. Han äter, sover och andas segling och båtar.
Läs mer om Jimmy

Bloggar/Senaste