Du är här:Hem Färdmål Västindien Orörda vatten söder om Kuba

Orörda vatten söder om Kuba

Söder om Kuba hittar man orörda vatten.

Vita öar, varmt vatten, stora korallrev och inte en människa, inte en båt. Det är unikt i turistexploaterade Karibien. Söder om Kuba finns ett stort, alldeles orört vattenområde. Vattnet har färg som fransk pastis trots att detta är den mörka kubanska rommens hemmavatten. 

 

Text: Erling Matz

Seglingsområdet är 350 sjömil i ost-västlig riktning och 150 i nord-sydlig. Ett ofantligt område alltså men djupet håller sig bara kring 3–4 meter. Det betyder små, vänliga vågor, trots att passadvinden blåser sitt vanliga 10–15 meter per sekund.

Vattnet har färg som fransk pastis trots att detta är den mörka kubanska rommens hemmavatten. Vattnet skiftar mellan azurblått, smaragdgrönt och mjölkvitt. Förklaringen är det ringa vattendjupet och ljusets vandring mellan salt vatten och världens vitaste korallsand.

Det över femtio tusen kvadratsjömil stora området är nästan helt öde och orört. Där finns bara du, humrarna, färgglada fiskar, vita korallöar, rev och ljummet vatten. Inga restauranger, inga affärer, ingen möjlighet att bunkra vatten... Men än sen, nöjen, hamnar och vattenhål finns nu för tiden i överflöd i alla andra seglingsområden jorden runt. Men inte här. Det kräver planering - men det är det värt. Glöm t ex inte brödmix!

Så här måste Kuba och Karibien ha sett ut när Columbus kom länsande med Santa Maria år 1492. Det finns flera likheter. "öarnas innevånare", skriver Columbus, "är beredda att handla med allt de har, men de har nästan ingenting." Så är det fortfarande på det fåtal öar som är bebodda. Några paket cigaretter, en flaska solkräm, schampo eller rom byts med fördel mot en femtonliters hink med färska hummerstjärtar eller en femkilos tuna. Pinfärska råvaror som på andra håll i Västindien skulle kosta etthundra US dollar eller kanske det dubbla.

Det finns bara två "civiliserade" platser i detta vita korallband av rev och öar. Cayo Largo är den enda. Den ligger längs i öster, rakt syd om beryktade Grisbukten. Det var där som ettusenfemhundra CIA-utrustade exilkubanerna gick iland i april 1961. Deras uppdrag var att störta Castro. Det blev ett oblodigt men dyrt fiasko. 72 timmar tog det kubanerna att avväpna exilkubanerna. Några få dödades och USA tvingades köpte loss övriga för femtio miljoner dollar - att utbetalas i medicin.

Cayo Largo är Karibiens Kanarieö enligt den statliga turisbyrån i Havanna. Det säger mycket om Kubas isolering och lite om Cayo Largo. När vi flaxar ner mot den smala landningsbanan i ett Biggelsplan (det har äkta glasbubblor på sidorna där kulspruteskyttar satt och siktade manuellt då planet var nytt för sextio år sedan) syns inga turisthotell. Genom kabinens enda fönster ser jag bara några låga hus, en krokodilfarm, en pytteliten nöjesbåtshamn med sju båtar och milslånga öde sandstränder.

Väl nere och i båt (Tack Gud! Tack Fidel! Tack Sovjet som väl en gång skänkte planet och som gjorde det så stabilt att det höll ihop också denna flygning) kan jag dock konstatera att ett par låga hotell faktiskt finns; att krokodilfarmen också föder upp utrotningshotade sköldpaddor; och att det på den långa sandstranden faktiskt finns ett tiotal personer. I palmdungsrestaurangen serveras dessutom utsökt kyckling tillsammans med den kubanska basfödan: svarta bönor och linser. Först är jag nära att välja den andra rätten på menyn, hummer, men jag avstår på inrådan av kyparen.

"Jaså, ni ska segla", säger han. "Då rekommenderar jag kyckling. Ni kommer att få mycket hummer ute på stora sumpen. Där håller humrarna till tillsammans med räkor, bläckfisk, baracuda, tuna, svärdfisk och haj. Det beror på den virveln som strömmen bildar mot atlantgolvets branta väggar."

Den andra "civiliserade" ön i bandet av korall heter Isla de la Juventud, Ungdomens ö. Den ligger sjuttio sjömil öster ut. Det är en hyggligt stor ö vars största turistmål är ett fängelse. I det satt Fidel, han omnämns alltid bara med förnamn, under två år efter sitt första uppror. Det var 1953 och Kubas diktator Batista kände sig inte särskilt hotad av den unge märklige advokaten som aldrig tog betalt av sina klienter. Mer revolutionär än att bröllopsresan gick till Miami och New York var han dessutom inte vid denna tid.

Men det var i fängelset han började studera Marx på allvar och Fidels tummade Das Kapital visas som en relik i en monter. Bredvid ligger en annan av Fidels favoritböcker. Det är osannolikt nog den svenske läkaren Axel Munthes "Boken om San Michele", en typisk tantbok där kronprinsessan Victorias livsmedicus berättar om sitt liv och hur han skapade sin stora drömvilla på Capri.

Men Ungdomens ö visar också andra sällsamma, mindre turistiska sidor. I den lilla staden Nueva Gerona kan man se hur skickliga kuskar fickparkerar med häst Att hästarna parkeras mellan femtioåriga dollargrin gör inte upplevelsen mindre; turkosa Chevrolet, bordeauxröda Desoto och begravningssvarta Dodge.

Att segla från Cayo Largo till Isla de la Juventud och tillbaka är en lagom tur. Det blir tio dagar i en varm, vacker ödemark och det är väl ungefär vad en modern människa tål. Och även om du kan segla, ta med en marinero ombord. Det är en sjövan kuban som känner hummerns gömställen och som lotsar båten mellan korallhuvuden och sandbankar, även om de kubanska sjökorten är bra och tillförlitliga.

Text: Erling Matz

 

Publicerades: 2005-11-30

Skriv ut