Kolfiberrodret – pappa och tonårsdotter skrällde i tuffa kappseglingen
Att dela intresse med sina barn är mångas högsta önskan. Det är även något Molly och Christer Rygaard gör. Tillsammans seglar de tvåmannakappseglingar med stor framgång. I början av sommaren tog de hem vinsten i den prestigefyllda seglingen Kolfiberrodret.
”Lutbåt” – som de själva kallar det – är ingenting som intresserar familjen Rygaard. Sedan länge har det varit trimaran som gällt och så är det än idag. På semester och kappsegling är de allt som oftast i täten med Gunpowder III, en Dragonfly 32 Super Sport.
– När Molly var liten fick vi möjlighet att vara med och designa och få ner vikten på båten så mycket som möjligt. Vi kom med en hel del förslag. Vissa hörsammandes, andra inte. Båten är därför cirka 600 kilo lättare än basmodellen. Trots detta var Molly besviken att båten inte ”flög” som America’s Cup båtarna gjorde när vi väl kom för att hämta den, säger Christer Rygaard och skrockar till.
Innan det blev trimaran seglade Christer allt från maxibåtar till entonnare. För Mollys del däremot, är och har det alltid varit trimaran – ända sedan hon bara var några månader gammal.
– Det är bara kul att det går fort! Jag har aldrig seglat något annat, eller jo – en gång seglade jag vanlig kölbåt, det var skitläskigt så som det lutade, säger Molly.
När det är som bäst så kappseglas det
På senare år har intresset för semestersegling svalnat något hos Molly. Däremot är kappseglingen något hon börjat tycka allt mer om.
När mamma Carina inte längre ville följa med på regattorna behövde Christer hitta en ny kompanjon att tävla med. Turen föll då till Molly.
– Jag tror du var elva år när vi seglade vårt första Grand Prix du och jag, säger Christer till Molly som sedan fyra år tillbaka är en meriterad shorthanded-besättning.
Hur är det att tävla tillsammans då, riskerar man inte osämja i familjen?
– Jag tycker det är jättekul, speciellt eftersom det är något vi gör bara vi två tillsammans. Det är inte så ofta man gör det far och dotter på en sådan båt som vi har. Så visst är det jätteroligt – speciellt när det går så pass bra, säger Molly.
– Det är alldeles fantastiskt att få chansen att tillbringa tid tillammans på det här sättet. Sen kan jag nog tycka att segla shorthanded på sätt och vis är mindre konfliktbenäget än när det är många i en besättning. Det blir alltid massa folk som kliver på varandra. Här har vi våra våra roller och alla manövrar sitter sedan semesterseglingen, fyller Christer i.
Att segla ”lutbåt” är inte längre ett alternativ, när man väl börjat segla trimaran är vägen tillbaka så gott som omöjlig. Det tycker iallafall far och dotter Rygaard.
Succén i Kolfiberrodret
I början av sommaren ägde den beryktade shorthandedkappseglingen Kolfiberrodret rum i Stockholms skärgård. Flerskrovsbåtarna seglade en bana på 125 sjömil, så racet i sig var ett långt sådant. Det var dock inget som Molly och Christer avskräcktes av.
Förberedelserna lämnade dock en del att önska. Christer hade, under natten till start, kommit hem från en mässa och Molly hade varit iväg på annat håll.
Men det gick uppenbarligen bra ändå.
– Vi märkte att vi kunde dra iväg med vårt stora segelplan och det kändes som att det gick helt okej, trots förutsättningarna, säger Christer.
Viktigt med vila
Under seglingen turades de om för att få så mycket vila som möjligt. På bogar som varade längre än 15 minuter bäddade den ena ner sig under en filt i sittbrunnen, medan den andra styrde. När det sedan var dags för nästa manöver var det Mollys uppgift att först rulla in screechern och sedan rulla ut focken innan slaget ens kunde påbörjas. När stäven sedan gått över vind gjordes samma sak fast i omvänd ordning – och så höll de på.
– Visst kanske det inte passar alla femtonåringar, varken killar eller tjejer, men Molly sköter det utmärkt, säger en stolt pappa Christer.
Väl inne i hamn efter målgång går Molly och lägger sig. Seglingen har tagit på krafterna och hon sover genom hela prisutdelningen.
– Jag stod där och tänkte ”ska de inte ropa upp vår båt, har vi blivit diskade?”. Men när de tillslut ropade upp förstaplatsen blev jag duktigt förvånad, säger Christer.
Årets vinst var en efterlängtad revansch efter fjolåret då de båda föll på upploppet. Med några enstaka rundningar kvar gick storfallet sönder och det var bara att halta sig in i mål.
Tycker ni att fler borde testa på konceptet att segla shorthanded som förälder och tonårsbarn?
– Absolut, svarar de båda så gott som unisont.
Redan nu är siktet inställt på nästa års tävling med hopp om att försvara årets vinst.
