Var rädd om era händer…

Gustav Morin

Gustav Morin

Smärta är något kroppen avger för att säga stopp. Ibland är det läge att lyssna. Det har Hamnen.ses Gustav Morin fått erfara.

Det finns nog ingen seglare som lyckats undvika att bli bekant med en viss känsla i händerna efter ett par dagars intensivt seglande. Inte minst efter kappsegling. De svullnar upp och huden blir hård och spricker. I vissa fall domnar även armarna bort helt. Under längre seglingar som Volvo Ocean Race är det heller inte helt ovanligt med svampinfektioner som gör att all hud plötsligt söndrar och faller av likt ett ormskinn.

Jens Dolmer som seglade med Ericsson i Volvo Ocean Race drog på sig en del hudproblem. Foto: Gustav Morin.

Alla exempel är ganska ruggiga. Obehaliga rent av. För egen del minns jag väl hur händerna svullnade efter fem dygn ombord på en F18-katamaran under Archipelago Raid (Se video) och hur lillfingren sprack på tre ställen efter intensiv träning i 49er.

Men inget av ovan nämnda exempel är egentligen något att klaga över, såren läker nämligen. Även om det ibland tar en del tid.

Värre är det att förfrysa fingrarna. De såren läker inte på samma sätt. Det har jag fått höra från många och kan efter förra helgens kappsegling konstatera att det stämmer.

För cirka tre år sedan förfrös jag händerna ganska rejält under ett filmuppdrag inför en Sydpoolsexpedition i norska fjällen. Det var inte särskilt kallt, knappt minusgrader. Men ute på fjället blåste det upp och började snöa och när jag prioriterade att hitta knapparna på kameran i solnedgången framför att värma dem i ett par stora vantar, så dröjde det inte lång tid innan de domnade bort helt. Detta medförde att jag blev än mindre bekymrad över problemet och fortsatte att filma.

När jag väl kom in i värmen några timmar senare var fingertopparna grå och under natten svullnade fingrarna upp på ett högst oroande vis.


Cirka 12 timmar efter jag kom in från kylan hade blåsorna tilltagit rejält.

Två dagar senare är fingertopparna stenhårda och blåsorna än större.


Efter några veckor spricker blåsorna och jag rensar huden.


Ytterligare en tid efter. Helningsprocessen är igång på allvar. Nu ska huden läka ihop och nerverna i fingertopparna byggas upp så att känseln kommer tillbaka.

Det dröjde ett antal veckor innan jag kunde använda fingrarna någorlunda normalt igen. Sedan dess har jag alltid vantar på mig men trots att det gått ett par år nu är de helt klart mycket mer känsliga för kyla än förr. Jag minns raidseglingar långt in på senhösten när jag inte ens brydde mig om handskar.

Men det är svårt att anpassa sig tilll försämrad förmåga. Ungefär som gamlingar som vägrar att växla från bilratt till rullator. Om man gillar seglingssport och envisas med att bo i skandinaviskt klimat är det svårt att alltid göra vettiga beslut och bara segla när det är varmt.

Häromveckan seglade jag Formula 18-katamaran under regattan ”Vårrullen” på Baggensfjärden. I vanliga fall ger jag mig numera aldrig ut och vindsurfar, cyklar eller seglar när det är kyligt utan ett par rejäla handskar. Men nu var det regatta och tjocka vantar gör fingrarna otympliga och orsakar snabbt kramp i underarmarna. Det fick bli ett par vanliga långfingrade seglarhandskar. ”Borde inte vara några problem, det är ju vad alla andra har”, gick tänket.


Det kan vara rejält blött att segla Formula 18-katamaran och om det är vårkallt är det klokt att hålla koll på värmen i fingrarna. Foto: Henrik Trygg.

Väl ute på banan gick det snart bättre och bättre resultatmässigt och hornen växte. Trots att det började snöa, trots att vinden tilltog och trots att både jag och rorsman John Bäck tyckte att känseln i både fötter och händer började bli lite av ett dilemma, så bet vi ihop till sista racet. Det är ju så vi alltid gjort och det har aldrig varit ett problem.

Väl iland fick jag snabbt en flashback till norska fjällen. Jag trodde verkligen inte att det skulle vara illa. Till skillnad från den där gången i fjällen visste jag nu att jag frös och mellan racen jobbade jag ständigt på att få igång fingrarna och tyckte att jag lyckades. Men nu när jag kommit iland och försökte värma upp dem i duschen fick jag ingen respons. Det brukar ju göra ont och sen bli bättre, som när man var liten och hade lekt i snön för länge. Nu gjorde det ont och fingarnar svullnade mer ju längre tiden gick. Precis samma känsla som om när ett finger dröjt sig kvar vid en dörrkarm och någon slängt igen dörren på det…

Förfrysningen var återigen ett faktum.

Den här gången var det lyckligtvis bara ett finger som blev illa drabbat. Nu två veckor efter händelsen är det fortfrande blått och huden börjar lossna. Inte alls lika illa som sist men det innebär att jag inte kommer att kunna segla ordentligt förrän vattnet blivit ordentligt varmt.

Frågan är om detta återfall ska räcka för att väcka förnuftet gör gott?

Relaterade artiklar

Reportage_2014_Seapilot2star_2014_Lewander_reva_Lewander_reva_Fb

Stelfrusna fingrar och skörat segel