”Ju krångligare desto bättre”

Gustav Morin

Gustav Morin

Hamnens krönikör Erling Matz med sitt ankareFörra året var jag medlem i British Cruising Association (CA). Det är den brittiska motsvarigheten till Svenska Kryssarklubben, men med mycket färre medlemmar. Det stör dem om man påpekar det. England anser sig fortfarande vara världens ledande sjönation.

Det är inget fel på CA. De ger bland annat ut en alldeles strålande hamnbok. CA har också en Baltic sektion som på ett ofta förnämligt sätt informerar om Östersjöns hamnar och annat som behövande britter kan ha nytta av då de seglar i våra vatten.

Men naturligtvis finns det medlemmar som älskar att krångla till båtlivet – jag känner väl igen dem här hemma i Sverige.

Jag tänker på dem som inte kan tänka sig att gå ombord på en båt utan att veta åt vilket håll propellern snurrar eller hur mycket ankaret väger. De alltså, som vill komplicera och framställa båtlivet som livsfarligt – i alla fall för den oinvigde. Det ger övertag och hög status till den som tror sig veta.

Men nu var det alltså Crusing Association och det handlade om ankare. En orolig britt planerade segla i ostkustens skärgårdar och frågade på CA:s hemsida om vilket ankare som är bäst i Östersjön. Gensvaret var omedelbart och förkrossande. Bara på ett par dagar kom det in ett femtiotal olika råd, alla lika övertygande. Och alla pekade naturligtvis åt olika håll. Bruce, sa den ene. Stockankare sa den andre – troligen en gammal stöt jämnårig med Chichester. Så Danfort, Delta osv. osv.

Men ett par saker hade alla inlägg gemensamt. De var överens om att det är mycket komplicerat att ankra i Östersjön och alla förordade ett ankare på minst 15 kilo och ankarkätting – oberoende av båtens storlek.

Ett tag funderade jag också på att skriva och säga ungefär: Jag har seglat i de svenska skärgårdarna i över femtio år och med en massa olika båttyper. Min båt nuvarande båt väger tio ton och jag reder mig utmärkt med ett litet 7,5 kilos bruce med lång ankarlina.  Detta under förutsättning att man ankrar på svenskt vis – på läsidan i en naturhamn och förtöjer med tampar till land.

Då är det nästan ingen påkänning på ankaret över huvud taget. Och vrider vinden blir det obekvämt och osäkert också med ett femtonkilos och kätting. Då är det bara att byta förtöjningsplats. Det blir kanske en kalsongförtöjning vid fyratiden på morgonen – men helt OK i jämförelse med att varje dag behöva hantera ett tungt ankare.

Jag skrev aldrig. Ingen skulle tro på det. Enkelhet är slarv för teknikmuppar. Deras båtlag lyder: Ju krångligare desto bättre.

Hamnens krönikör Erling Matz med sitt ankare

PS. På bilden syns mitt ankare. Men bara för att retas har jag ett rött skot som ankarlina – det brukar jag inte ha!

Relaterade artiklar

Sorry, we couldn't find any posts. Please try a different search.