Lisa siktar sitt slutmål i ursinnig fart

Redaktionen

Redaktionen

Lisa får sitt livs seglingskick när hon rattar VO 70-båten utför stora vågor på väg mot Dominikanska Republiken som är slutmålet för hennes långa resa. Och på köpet blir hon av med sin sjösjuka.

26 januari, 02.30 lokal tid – Karibiska havet
Jag kliver precis av mitt nattpass. Efter ett relativt blåsigt första dygn dör vinden framåt eftermiddagen och vi guppar runt i många timmar utan fart. Inte oss emot, nu verkar vi komma fram kring lunch i morgon bitti och det passar schemat mycket bättre.

Vinden kommer tillbaka lagom till mitt pass vid 22.00 och stundvis friskar det i ordentligt.

Jag står vid rodret och håller jämna 13 knop när kraftig vindby plötsligt slår emot oss, samtidigt som vi fångar en stor våg. På bara några sekunder surfar bårten iväg i 15, 18, 22 och 25 knop. Jag har fullt sjå att hålla båten i kurs medan killarna släpper så mycket segel de vågar. Läskigt! Man vill INTE råka ut för en broach med den här båten! Men ändå, suget i magen och adrenalinkicken av att under en liten, liten stund få susa fram över ett kolsvart hav i månsken i smått galen fart är oslagbar.

Jag är fortfarande lite fnissig och kommer nog att somna gott.

27 januari. 23.30 Dominikanska republiken.
Vi fullkomlig dundrade fram igår natt och var framme vid Dominikanska Republiken, och vad vi trodde var vår ankomsthamn, strax innan lunch. Det var en märklig syn som mötte oss. Ett enormt industriområde och inte en segelbåt eller en fritidsbåt i sikte. Efter någon timme av försök till kontakt via telefon, radio och mejlande så blev det konstaterat att vi seglat 80 sjömil för långt.

Jaha, bara att vända och segla tillbaka. Inte mig emot, men eftersom vi laddat för att komma fram så hade alla varit uppe från soluppgång och var ganska trötta.

Vi sätter segel (vilket i sig tar typ en timme) och börjar vi kryssa oss upp längs kusten.

Jag är förvånad över mitt sjösinne på den här båten. Normalt sett har jag alltid en liten antydan till sjösjuka, men här klarar jag av att steka köttbullar i hög sjö och ramla runt under däck utan att känna mig det minsta sjösjuk. Kanske är det bara spänningen med en ny båt eller så har jag vant mig efter tre månader på resande fot.


Iallafall kom vi fram till den riktiga hamnen strax innan solnedgång i eftermiddags och efter att kapten och hans fru fixat våra papper i tullen och vi hunnit städat ur det värsta saltet ur båten, tog vi en taxi till det hotell som besättningen hade fått bokat åt sig. Jag hängde på i brist på annat att göra och tänkte att det löser sig nog med rum på plats.

Hotell och hotell, vi kom fram till ett enormt all-inclusive-komplex med champagne i foajén och guldtassar på sofforna (fejkat iför sig, men ändå).
– Åh nej, var min första tanke, min budget håller inte riktigt för den typen av boenden.

Men den argentinska fotografen som varit med ombord flörtade lite med killen i receptionen och helt plötsligt hade de räknat in oss nio som åtta. Jag smugglades in i Irländarnas rum och här sitter jag nu, nyduschad och ska strax gå ner och njuta av gästfriheten som bara ett all-inclusive-hotell kan erbjuda. Gratis drinkar och ännu mer gratis drinkar.

31 januari , 12.30 – JFK, New York
Här är så min sista dag på det här fantastiska äventyret. Mina dagar på hotellet i Dominikanska Republiken rusade förbi, vi badade och solade och snackade en massa strunt. De fria drinkarna och maten började ganska snabbt att smaka unket. Lösningen blev att promenera bort till den närmsta lokala byn för att få äta lite riktig mat innan det var dags för mig att flyga vidare.

Jag hade ett par fantastiska dagar med gänget på den extrema segelbåten True North och det var utan tvekan en av mina häftigaste seglingsupplevelser. Nu sitter jag på JFK och väntar på flyg hem till Sverige. Jag landade här igår eftermiddags och hann med en middag med vänner på Manhattan och lite shopping i morse innan det var dags att åka ut till flygplatsen igen. Nu saknar jag Sverige och det ska bli skönt att komma hem till långfärdsskridskor, snö och familj och vänner.

Från VO 70 i Västindien, via New york till Sverige.

Tack för att ni har läst om mitt äventyr och lämnat så mycket kommentarer, mejl och frågor. Om ni någon gång står i valet att vara med om något liknande – gör det! Det kommer oavsett båt, destination eller medresenärer att bli ett minne för livet! Vi ses i skärgården i sommar!

Nu kan alltså läsa om mitt Kariblienäventyr från början till slut. Här är första artikeln.

Stor kram Lisa

Relaterade artiklar

bloggare_lisa_pa_havet_Blogg_14_Lisa_Puff_3

Från tropiska vatten till hagelstorm runt Gotland

bloggare_lisa_pa_havet_Blogg_12_Puff_Lisa_VO70-10

Lyxliv vs blöta brallor och höga farter

bloggare_lisa_pa_havet_Blogg_11_strandhopp_Lisa_blogg_11-6

Lyxhäng på Antigua

bloggare_lisa_pa_havet_Blogg_10_puff_Lisa_blogg_10-5

Fantastisk segling blandad med osämja