Förlista Arconan IdaLina – hela berättelsen från ägarnas perspektiv
Det har snart gått tre veckor sedan IdaLina förliste under sin passage över Stilla havet. Förtvivlade och maktlösa såg Ingmar och Tina båt och hem slukas av havet. Nu berättar de sin historia.
Året var 2017 när Ingmar och Tina Bååth Ravudd började planera sitt livs resa på världshaven. Sakta men säkert tog planen form och det var ombord på deras trogna Arcona 460 IdaLina som de skulle få uppleva ett äventyr som många knappast vågar drömma om.
Resan skulle föra dem från de trygga hemvattnen i Saltsjöbaden, över Atlanten till Karibien, och därefter vidare över Stilla havet.
Bilder från åren ombord på IdaLina. Foto: Privat
Målet som aldrig nåddes
Efter 24 dagar till sjöss i passagen mellan Panama och Marquesaöarna i Franska Polynesien, hände det som inte borde vara möjligt.
”Tina hade sovit och vaknade några minuter innan klockan ringde för att börja sitt vaktpass. Samtidigt som hon kommer upp för trappan hörs ett snärtande ljud och rodret blir fjäderlätt.” säger Ingmar Bååth Ravudd.
“Jag minns hur Ingmar plötsligt säger att vi inte har något roder. Våra första tankar är då en kedja eller vajer ska ha gått av. Men när jag når luckan längst bak i aktern för att inspektera hjärtstocken upptäcker jag att den helt och hållet brutits av.”, säger Tina Ravudd Bååth.
Ingmar trodde inte sina öron, men när han själv tittar ser han att hjärtstocken faktiskt har gått av strax under den övre kvadranten. Då tar de ett snabbt beslut att hala segelen, det krävde att slå av autopiloten och gå upp i vind vilket gjorde att båten for runt mer i sjön.
Vi var lyckligt lottade för vi hade två svenska båtar inom rimligt avstånd som kontaktades och som vände och kom till vår undsättning. Vi har annars seglat närmare 4 000 sjömil och bara haft en annan båt som har synts på vår plotter. Vi brukar kunna se båtar som är inom ca 20 sjömils avstånd, cirka tre till fyra timmar bort i seglingstid.
En kamp mot klockan
Nu gällde det att agera snabbt.
Det första vi försökte göra var att fixera rodret för att rodrets rörelse inte skulle förstöra så mycket. För att kunna fixera behövde den övre avbrutna biten tas bort, vilket tog sin tid eftersom både vajrar och den övre kvadranten måste skruvs loss.
Efter det kunde vi trä ner en tamp som kunde kopplas till en vinsch. Precis innan vi skulle ta bort mellandurken, som dittills begränsat rodrets svängutrymme, droppade hjärtstocken ner cirka 10 centimeter och den nedre kvadranten fastnade i den krage som går upp från det undre lagret.
När vi väl fått tampen på plats och vinschade upp roder/hjärtstock svängde det fortfarande för mycket. Det nedre lagret och kragen var nu lösa och vi insåg att vi måste få bort roderet helt och hållet snabbt. Så vi skruvade bort den undre kvadranten och lyckades till slut trycka ner hjärtstocken så rodret försvann. Vattnet forsar nu fritt in genom ett hål på ca 15 cm som är en bra bit under vattenlinjen och tätningsarbetet börjar.
Tätade och gjorde sig redo för att överge
Nu stod vattnet cirka 2 decimeter över durken, deras tillhörigheter flöt omkring och länspumparna gick på högvarv. Samtidigt som Tina packade och förberedde för att eventuellt behöva överge IdaLina fortsatte Ingmar med tappra försök att täta det hål som uppstått i skrovet.
“Vi hade ett kit bestående av en platta och en bälg som vi köpt för ändamål som liknade detta. Men när vi väl behövde det visade det sig att bälgen saknade en ventil. Istället försökte vi täta så gott jag kunde med en dykboll och annat som vi hade till hands.”, säger Ingmar.
Men vattnet fortsatte tränga in.
“Jag känner att vi gjorde så gott vi kunde och jag är tveksamt att kittet hade hållit om vi fått det på plats för trycket när aktern åker upp och ner var så stort och pumpade in vatten.”, säger Tina.
Hemskt att se henne sjunka
När Ingmar och Tina väl beslutat sig för att överge IdaLina tog de sina grabbags fyllda med värdesaker, pass och det allra mest nödvändiga klev ombord på livflotten.
Därifrån såg de sitt hem sjunka medan den undsättande båten Pacific Wind närmade sig.
“Vi mår trots omständigheterna bra. Inga fysiska skador mer än blåmärken.”, säger Ingmar.
“Det kommer och går i vågor, vi har sorg att bearbeta men i efterhand har vi båda kunnat konstatera att vi aldrig var rädda, vi visste att hjälp av på väg”, fyller Tina i.
Vill stoppa spekulationer
Sedan videon på IdaLinas förlisning publicerades på Instagram har den spridits snabbt. I ett klipp på Youtube med närmre 100 000 visningar spekuleras det vilt kring vad som kan ha orsakat haveriet. I kommentarsfältet har det även riktats påhopp mot Ingmar och Tina själva.
– Någon har tagit vår video och flera som spekulerat om att vi varit påverkade. Det är jobbigt att höra och så långt som man kan komma från sanningen. Därtill har det varit spekulationer om att det inte skulle vara några problem om att segla de resterande 200 distanserna, säger Ingmar och fortsätter:
– Det är klart att man kan fråga sig hur detta inträffade men vi har oss själva veterligen inte gått på något eller känt av något kollision som skulle kunna orsaka skadan. Vad som är roten till problemet får Arcona och Jefa reda ut, vi kan bara berätta om vår upplevelse.
Vad händer härnäst för er del?
”Vi har blivit erbjudna att segla ett par månader ombord på Yaghan (en svenskflaggad Hallberg-Rassy 62) och kommer att göra det. Att åka hem efter att ha nått så nära, bara 192 sjömil från målet, hade känts som ett alltför abrupt slut på vår resa.”, säger Tina Bååth Ravudd och fortsätter:
“Vi vara så nära ett av våra drömmål, bara 196 sjömil kvar, och att få möjligheten till att uppleva Franska Polynesien ombord på Yaghan gör att vi får ett mjukt och fint avslut på vår resa, som var tänkt att fortsätta via Hawaii till Alaska, ner långs nordamerikanska kusten, genom Panamakanalen, via norra Karibien med bl a Kuba och Bahamas och sedan hem till Saltsöbaden.”
